Det skulle bli den bedste sommaren i hele vores liver...
London vantade pa mig med varme. Jag hade varit pa aventyr i ett spanien som inte tillfullo motsvarade mina vadermassiga forvantningar men nu gav londonsolen min chokladbruna hy en valkomstkyss och jag var hemma. Jag hade tagit annu en chans och begett mig till ett for mig tidigare outforskat land. I en region dar ingen talade engelska, dar den enda personen jag kande var en relativt ny bekantskap och dar jag raknade med att allt kunde handa eftersom min van Roi aldrig anlant till ett bestamt mote tidigare an en timme forsent. Jag anlande till Madrids flygplats pa torsdagskvallen och tvingades spendera natten dar. Min oro infor detta var snart ett minne blott och jag insag att flygplatsmingel var en riktig hojdare. Jag slog mig ner hos ett gang italienare som i vantan pa planet hem till Rom kollade pa en amerikansk film som var dubbad till italienska och jag sag det som ett ypperligt tillfalle att forsoka halla mina italienskakunskaper vid liv. Darefter blev det kortspel till sex pa morgonen med ett LUGIs tjejlag som var pa vag till en cup i sodra spanien, innan jag vid halv nio tog planet till la coruna dar Roi och hans van Joaquin en halvtimme forsenad hamtade upp mig.
Efter en vecka i talt pa Roskildefestivalen hade jag sett Spanien som lite rehab men nu var det dags igen. Vi spenderade de forsta tva dagarna pa en camping i Portonovo som trots sin status som semesterort var lika tomt pa engelsktalande ungdomar som min fars hjassa ar pa har. Vi vandrade hem pa morgonkvisten, sov pa stranden om dagarna och jag tvingades lara mig nagra standardfraser for att overleva aven om "si, si" var den vita t-shirten i den spanska konversationsgarderoben, som fungerade till allting.
Min chansning hade visat sig vara ett lyckat drag och jag kande att jag smalte bra in i ganget som bestod av Roi, en generos Joaquin och de tva foljeslagarna Xander och Alberto som trots ett minimalt engelskt ordforrad var latta att ha kul tillsammans med. Efter denna aptitretare blev jag givetvis frestad att smaka mer av den spanska livsstilen och spraket, som jag med en manad i denna vackra region med all sakerhet skulle kunna beharska.
Skal till att jag har blivit ett fan av Spanien (vadret ar for uppenbart att skriva och klyschor som att det ar sa sydeuropeiskt avslappnat och att svenskar ar sa stela kanns alldeles for utslitet av svenska tjejer som genom aren akt soderut for att traffa riktiga man, smaka den spanska chorizon, bli avvinkade pa flygplatsen av en mork man som sager good bye Anna nar deras namn ar nagot annat, och sen akt hem till Sverige for att gnalla om att han, till skillnad fran svenska man, minsann visste hur man skulle ta en kvinna):
* Vi at chips till varje mal mat
* Nar du bestaller in en dricka far du alltid nagot att tugga pa till
* Musiken (favorit: Paula Rubio)
* Man sover pa dagen
* Jag blev bjuden pa Allt. "Mi casa e su casa"-attityden ar underbar.
Jag satte i mig ett ordentligt mal mat och jobbade pa Bonds samma kvall som jag atervant. Det hade varit en underbar semester denna sommar som kanske ar den basta i hele vores liv.
Tre vänner och en Stereo
Dagen var kommen. Det hade varit en mulen morgon men nu sprack det upp. Solen sken igen och vi fick snabbt känslan att den skulle värma oss under hela festivalveckan. Efter att på Lidl ha kompletterat vår packning släppte mina hjälpvilliga föräldrar av mig, David och Joel på Svågertorp innan vi förväntansfullt korsade sundet och tog ett fullsatt gammalt slitet danskt festivaltåg, med dörrar som slog igen som giljotiner, till Roskilde. Alla ungsomar med en packning och oömma kläder man såg verkade lika förväntansfulla som vi, som om vi alla bar på någon slags inre övertygelse om att detta äventyr skulle bli ett minnesvärt sådant. Festivalveckan var här och vi var redo.
Ganska omgående efter att vi passerat de gula entrétornen blev vi påtagligt medvetna om vilket packningsmässigt genidrag jag av en slump gjort när jag trots solskenet packade ner mina gummistövlar som min mor uppmanat mig till. Lervällingen hade under de tidigare dagarna slukat upp all torr mark och bredde nu ut sig mellan tältområdena. Vi började vår vandring mot Ivans camping på andra sidan och jag och David kunde efter några timmar slå oss ner i vårt tält, beläget på en perfekt liten yta i den fortfarande grästäckta P-campingen, som skulle bli vårt hem de kommande sex dagarna i denna fristad.festiValuta för pengarna?
Party-in-the-whale (eller fest-i-valen som ni svenskar säger) blev en riktigt lyckad vecka att trots vädergudarnas samarbetsproblem minnas med värme som en solskenshistoria och eftersom festivalveckan, likt en Fun Light, ger mig så mycket mer intryck än en vanlig vecka, som i en jämförelse blir en flaska lagom stark saft, blir det för mig en omöjlighet att nämna allt som hänt varje dag. Orden är vattnet jag späder ut intrycken med och det skulle bli torka någon annanstans om jag gjorde något mer än att sammanfatta och berätta några korta historier.
När jag betalde biljetten frågade jag givetvis mig själv varför jag betalde 2000: - för att få sova i tält, bli skitig och se folk uträtta sina behov överallt, men det räckte med en kväll för oss alla att första vad som kunde få dessa 80 000 personer att tycka att en jättelik åker var den bästa platsen i världen att spendera denna julivecka på. Folk ifrån hela världen bygger i en vecka tillsammans upp en stad utan några som helst spärrar, lagar eller hinder där man får bete sig hur man vill. Plötsligt är det inga problem att vara spontan, ha gyttjebrottning, klä ut sig och skrika högt, något många nog inte vågar göra på stortorget i sin hemstad. Vad som händer i Roskilde stannar i denna fristad och många finner nog en kick av möjligheten att lämna så mycket mer än bara ett tält och ett par leriga stövlar här när det är dags att vända hem till sin vardag där man inte tycker sig kunna släppa loss på samma sätt. Jag undrar bara varför denna frihetskänsla inte kan vara välkommen i våra sinnen under årets övriga 51 veckor.Johan? Jo, Han!
Min gode vän och vapendragare på Bonds, Johan, och jag hade, ända sedan han lämnade Londonlivet bakom sig för den småländska sommaren, sett fram emot att återförenas på Roskildefestivalen. Det var bara en sak han hade missat när han lämnade Kalmar och möjligheten till kommunikation med London för att efter en road trip i Danmark anlända till festivalen. Jag hade inte hans svenska nummer och att knacka tält-dörr i jakt på en kalmaritisk yngling med ett rödlätt hårsvall bland de tiotusentals tälten på campingområdet som var större än ett jättestort område, hade nog tagit mer än de sex dagar vi båda hade för avsikt att spendera i Roskilde.
Redan första kvällen stod jag, Dave och Ivan och väntade på Ivans vänner under P-tornet när jag kände två händer bakifrån greppa mina muskulösa bröst. Ödet hade fört oss samman som jag hoppats på även om han egentligen bodde på andra sidan campingen och vi spenderade kvällen tillsammans med hans vänner som bodde ganska nära oss. Det dumma var att vi i glädjeyran återigen glömde att byta nummer, men dagen efter stötte vi på varandra och nu var vi så säkra på att vi skulle dras till varandra överallt att vi helt enkelt medvetet struntade i det. Vi fortsatte att utan någon som helst kommunikation stöta på Johan och hans Crew under veckan och vi var båda övertygade. Jag och Johan måste vara menade för varandra.Sju Starka Sjömän
Festlvalmänniskofilosofier och Skyfall
?Låter kul, men jag vet inte om jag verkligen är en festivalmänniska?, är en kommentar jag hört ett oändligt antal gånger när Roskilde kommit på tal och jag är inte säker på huruvida jag själv är en festivalmänniska, men jag bokade ändå en biljett och tänkte att det blir nog kul. Bara det inte regnar! När vi anlände på tisdagen hade regnet redan gett hoppet om en torr festival som fjolårets en kalldusch men det sprack upp och vi fick för oss att vi hade lite tur med oss eftersom det inte började regna förrän på kvällen när vi ändå satt under ett partytält och tog våra första festivalöl. Onsdagen blev likadan. Några småskurar ? men inget allvarligt och jag tyckte att ?lite regn fräschar bara upp och späder ut urinhalten i jorden?.
Men på torsdagen drog ett oändligt jättemoln fram över området och vi gjorde vår ark (tre tält sammanfogade av flera presenningar) redo för syndafloden som snart skulle komma att svepa över oss och dränka festivalambitionerna för ca 5000 hemvändare (källa: festivalfolk man kallpratade med när diskussionen blev så torr att vi tvingades snacka om det enda gemensamma ämnet ? ösregnet). Det blev den regnigaste festivalen hittills(källa: föräldrar som hela tiden ringde och var oroliga över tv-bilder), men jag och Samuel höll modet uppe på torsdagskvällen när vi genomblöta efter en hel dags konstant ösregn och stormvindar tillsammans spatserade hemåt för att återse de andra som vi kommit ifrån därute. Det fanns ju dem som hade det värre. Till att börja med fanns det ju dem som var lika blöta som vi, men hade sämre utgångsbetyg från gymnasiet.
Tält flöt iväg men vi hade flyt i detta lotteri som fann vårt camp, omgivet av vattenmassor men på insidan lika torrt som mina vitsar tydligen ibland kan vara. Det blev bara lite mer utmaning och vi var alla ense om att vi i efterhand skulle komma att kunna skratta åt vårt unika festivalminne den där julikvällen 2007 som vi tillsammans avslutade med ostringar (som jag smakade för första gången ? en riktig höjdare) i vårt torra camp. En festivalmänniska är inget man föds till, det är något man blir.Den Bedste Sövnen i Hele Vores Liver
Att för en natt komma ifrån festivalen gav oss ett helt annat perspektiv och en ny energi som säkert går att jämföra med de robinsondeltagare som vann en tävling och fick bo en natt på ett lyxhotell. Det var två muntra sjömansgossar som med solsken i blick efter en rejäl frukost hemma hos Jensens återvände till det smutsiga området och vi var eniga. Det her vaer den bedste sövnen vi haft i hele vores liver. Tack Anna!
Coffee-Cow-Kompisen Lisa
Lisa var också på festivalen och jobbade som kaffeförsäljare. Jag hade tänkt ta kontakt med henne men när jag fann att jag med pengarna det kostade att från min engelska mobil ringa en svensk mobil i Danmark lika gärna kunde ha anlitat FBI för att finkamma området, så gav jag upp planerna på att försöka bestämma en träff och hoppades på att istället stöta på henne som jag ofta gjort på stan hemma i Skåne.
Dagarna gick. När jag inne i tältet på morgonkvisten hörde den karaktäristiska koklockan följt av utropet ?Kaffe! Kaffe!?, så skrek jag alltid ut hennes namn men utan något gensvar.
Det var morgonen efter den sista natten och vi var då sju personer som samsades om sex sovplatser. Det hade varit en lång natt och när jag vid niotiden på morgonen stövlade (ja, här stövlade man alltid) in så var alla platser upptagna och jag, som fortfarande hade lite dåligt samvete gentemot mitt festivaljag, slog mig ner i Joels förtält för att somna. Det kändes bra där i förtältet och plötsligt fick jag nog den där kicken som alla dessa leva-för-dagen-festival-människor får hela tiden av att brottas i leran, hälla öl på varandra och dricka tills man somnar i någon annans tält. Det var efter en timme i förtältet som koklockan väckte mig och där gick hon. Lisa tog en timmes paus från sitt arbete och satte sig ner med mig i grannarnas partytält för att tillsammans bearbeta våra festivalintryck. Lisa bjöd mig på en delikat knäckebrödssandwich och muffins medan yrvakna grannar köpte kaffe av henne. Nästa gång jag stöter på Lisa blir det kanske på Londons gator, dit hon flyttar i höst (inte till gatorna förhoppningsvis utan till staden) och du är varmt välkommen på kaffe, muffins och knäckebröd hemma hos oss, Lisa!Lattjo Liveband - the toppen was nådd
Jag brydde mig inte så mycket om konserterna till en början - när folk frågade vad jag såg mest fram emot svarade jag alltid helt ärligt Timbuktu framför stora namn som Red Hot Chilli Peppers och Björk - men fann ganska snart att det var en hel del band jag ville se. Den där känslan av att se en låt live som man kan texten till eller bara känner igen, är obeskrivlig och något jag inte tänkte på innan jag, funderades över den egentliga charmen med att gå på konserter, såg den svenska hiphopskönheten Mapei rocka loss på scen i vår festivals första konsertupplevelse den regniga torsdagen.
Timbuktu med Damn!, Chords, Mapei och Supreme vid sin sida var som jag förutspådde den bästa konserten och fick på söndagskvällen mig och David att leende lämna festivalen bakom oss, väl medvetna om att vi lämnade den på topp. Timbuk är alltid Timbuk och Timbuk är grym. Publiken älskade honom och han älskade oss. Han avslutade med the Botten is Nådd, men jag skulle vilja att hävda motsatsen. Toppen var nådd och det var toppen.
När vi med värkande fötter efter strumpa-plastpåse-strumpa-plastpåse-stövel- skyddet vi traskat runt i alldeles för länge anlände till Malmö var klockan ett och de sista bussarna hade redan gått. Jag och David gick bort till hans hem vid stadion och kunde där utslagna somna in i en sömn lika tung som vår packning.
Samuel, Hanna och jag på Burger King i Malmö. Jag har fingret i en dipsås och gör alltså ingen obscen gest.
Lyckligtvis ringde Hanna och Samuel oss vid elva och förhindrade att vi sov bort en lov-dag. Vid tolv möttes vi i Malmö City och visade Norrlänningarna runt i Sveriges vackraste stad. Folk kissade inte överallt. Folk luktade gott. Solen sken och vi åt en falafel. Vi hade överlevt detta också. Tillsammans.
Felplanerad Frukost Fixade Första Flåset För Festivalveckan
Efter två riktigt härliga veckor i London stod jag åter där vid incheckningsdisken, denna gång dock i sällskap av en långhårig dalmas. Joel hade också tagit en vecka ledigt för att kliva in i festivallivets egen fristad och det var två förväntansfulla ynglingar som satte sig för att fika upp det sista av den medhavda frukosten innan säkerhetskontrollerna.
Efter att vi..
*Funnit att dessa kontroller skulle ta cirka en timme och fått företräde av en auktoritär köledarinna som förskräckt såg våra boardingpass och förklarade att vi fick springa genom hela flygplatsen för att ha en chans att hinna,
* Båda fastnat i röntgenmaskinen som ogillade min livsnödvändiga DAX-vaxburk i handbagaget,
* Sprungit längst ut på hela Stansted och flåsande gått på planet 3 minuter innan utsatt avgång, så var vi rörande överrens om att vi nästa år skulle ta matpausen efter säkerhetskontrollerna, trots att man då var tvungen att köpa drickan på andra sidan och inte kunde dricka sin medhavda saft.
Bögar, Bomber och Bye Bye till Bästisarna på Bonds
Nyheterna slog ner som en bomb och plötsligt ringde föräldrar, syskon, mostrar och gamla lärare oss för att höra om vi var vid liv trots att en misstänkt bomb hittats i en bil på Piccadilly Circus. Inget hade sprängts än, men bara ordet bomb får ju folk att börja oroa sig och vi tyckte alla att det var kul att bli uppringda lite mer än vanligt denna torsdag. Jag hade befunnit mig på Piccadilly Circus när dramat inträffat men inte riktigt lyckats känna av denna terroristhandling som skakade denna Europas huvudstad. Tydligen. Ketchupeffekten slog till (varför gör de fortfarande ketchup i glasflaskor?! Och varför har vi det på Bonds? Det kan ju aldrig hänt att man använt upp all ketchup från flaskan, den sista femtedelen går ju alltid förlorad och ofta mer) och terrorister runt om i Storbritannien hängde glatt på denna nya bombtrend som spred sig lika snabbt som facebook.
Det small i Glasgow och Stor-Eriks lyxhotell the Dorchester med dess celebriteter, tvingades utrymmas. Plötsligt rapporterade media inte bara om Victoria Beckhams, utan även om riktiga bomber och jag kunde komma på mig själv med att på tunnelbanan noggrant granska alla medresenärer i jakt på misstänkta terrorister. Vad tillåter mig att plötsligt låta mina fördomar släppas lösa och i mitt inre slita oskyldiga byten i stycken? Ingenting, men jag låter det stanna inom mig, precis som de tusentals kvinnor vi män dagligen klär av med våra blickar.
En av dessa dramatiska dagars stora hjältar är aftonbladet.se som skrev att "den nya premiärministern fick en tuff början på sitt nya jobb och kunde redan den andra dagen konstatera att han bokstavligt talat hade ett bombnedslag på sitt skrivbord". Kunde inte formulerat mig bättre själv.
Det har varit två riktigt bra veckor i London och jag kan glatt meddela att jag inte gått och lagt mig tidigare än tre den senaste veckan som faktiskt innehållit något i mitt fall så unikt som vad man i folkmun kallar uteliv.
Ingen dans. Inga karatefyllor. Inget motivlöst leva-för-dagen-spenderande. Men väl många roliga kvällar med gänget som Bonds utgör stommen i. I Tisdags jobbade jag till stängning och därefter spenderade vi kvällen på O'bar - en riktig pärla. Dagen efter drog jag med Max och Alex efter jobbet på A&F till Bonds, där jag stannade hela kvällen och avverkade
* 1,5 nackostallrik,
* 1 portion pommes
* och den mäktiga burgartallriken,
innan vi rullade vidare till Dans talangfulla vän Rory som hade ett mindre gig på Café Royal. Rory var grym och vi hade en trevlig kväll, väl medvetna om att vi tog del av något som om några år kommer att vara ,mycket, mycket större.
Torsdag och Fredags kväll spenderades på Bonds med jobb och efterföljande after work drink. Jag hatar att jobba på där på fredagar och hade du svettig, trött och hungrig(alltid) försökt balansera en bricka, med glas lika packad som puben och dess dansanta gäster, i denna snårskog av berusade businessmän som man med andra handen likt en machetas får hugga sig fram genom, så hade du nog förstått att att "tiden går i alla fall snabbt när man har mycket att göra", inte är ett tillräckligt hållbart argument för att tycka om sitt jobb just dessa kvällar som förvandlar detta härliga tillhåll till ett helvete.
Denna fredagen var ett undantag. Japanerna var där och förgyllde min kväll samtidigt som de tog en himla massa bilder på mig. D&G-gänget var där, liksom Emprorio Armani-vännerna, de sköna spanjorerna från ZARA och alla andra stammisar jag glatt kunde mingla med under kvällen. Dricksen och drickan flödade. Jag blev uppraggad av två tjejer och en kille, vilket i mitt fall får anses som en ganska bra statistik, även om jag nog ändå strävar mot det förmodligen ouppnåliga drömmålet att bli sedd som en straight man av både kvinnor och män. Därför avstod jag ifrån att följa med gänget som efter jobbet drog vidare till gayklubben Heaven. Dagen efter var det dock åter dags.
Det var avspärrat och ingen trafik på varken Oxford eller Regent Street när jag visade min nya flatmate Xiao runt och jag befarade att terroristerna åter spelat vår västerländska välfärdstrygghet ett spratt, men märkte snart att det var en annan grupp som valt att påkalla allmänhetens uppmärksamhet denna gråmulna Lördag. Bög-Bomben hade slagit ner - de var överallt. Läder, linnen, fjädrar, rosa och regnbågsfärger täckte Londons gator som dagen till ära var stängda för Gay Pride - Festivalen och jag tog Xiao som beskyddare när vi gav oss in mot Soho på något som kändes som ett slags safari. Man(speciellt en storögd Xiao som efter ett besök på A&F nu inte trott att det skulle finnas fler läckra killar i London) ville gärna titta, men inte för nära och det gällde verkligen att hålla rutorna uppe(hålla sig nära en kvinna), väl medveten om att inte "mata djuren", som högg efter minsta munsbit.
Efter att Emelie och jag blivit klippta av en Yuiko som fick sträcka sig efter våra kalufser även om vi satt och hon stod, så stack vi till Bonds, the Loop och slutligen Bonds igen, där vi spenderade Erik och Tesses sista kväll. Mina bundsförvanter Tesse och Erik har varit två friska förvirrade fläktar som kommer bli omöjliga att ersätta, men vi kommer nog snart att ses igen så gråt inte vänner.
Lilla Yuiko var flink i sina minihänder som fick saxen att dansa med mina lockar.
Söndagen blev en välbehövlig vilodag med städning, gym, nachos och filmer i lägenheten med mina flatmates. Det sägs att filmer som ger tittaren en tankeställare alltid är bra filmer och filmen "Children of Men" fick mig verkligen att fundera på om det verkligen kunde vara så att vi nu kommit till den punkt då alla filmer är gjorda och man helt enkelt inte borde försöka att komma på fler långsökta fantasystorys om hur livet kommer vara om tjugo år när människan av någon anledning håller på att dö ut. Nu är jag åter på semester och det ska bli skönt att komma från denna svindyra stad som jag trots konstant grå himmel, massa bögar och bomber måste erkänna att jag tycker om.
Erik och Tesse - Nu endast goda minnen blott.
