Relativt Relevanta Reflektioner

Ja, i Brasilien tycks turisterna köpa kvinnor oftare än de köper souvenirer. Jag har förgäves letat sex i veckor... nej förlåt, i sex veckor, efter ett par gulgröna små brasilienbadkallingar, men vart jag än går ser jag dessa svarta, bruna, beiga kvinnor med minimala utstyrslar som klär av mig med blicken så fort jag tittar åt deras håll (vilket är skönt när det är riktigt varmt och jag har för mycket på mig).

  Att gå in på en restaurang som visar sig vara full av "pro:s" ger mig en egokick ingen bögklubb kan matcha, speciellt innan jag inser att alla leenden jag får endast är marknadsföring. Här har allting ett pris och de R$200 en söt tjej (R$100-150 för fula) drar hem om någon drar hem henne, motsvarar, som jag tidigare nämnt, halva månadslönen för det hederliga restaurangyrket som fortfarande betalar min vistelse här. Att se västerländska medelålders äckel i sällskap med brasilianskor i min ålder är något mina av detta tidigare oerfarna ögon nu vant sig vid som något lika naturligt som att slänga toapappret i papperskorgen bredvid sitsen.

Igår såg jag dock något som stack mer i mina ögon än solen som stod i zenit. Det såg först ut som en stor familj, men snart insåg jag att inga kvinnor som kunde binda dem samman närvarade.

Fem tyska män kring 50-strecket satt i solstolar under parasoller på stranden och drack öl medan sju små taniga brassepojkar underhöll dem med lek, brottning och akrobatik. Männen filmade och fotograferade flitigt dessa sandiga ungar som då och då bjöds på mat från någon av strandförsäljarna och glatt poserade framför kameramannen som ständigt dirigerade dem i olika ställningar.
  När solen gått ner var jag så inne i min egen fotbollsshow att jag inte såg det bisarra sällskapet försvinna, men det är fortfarande inte säkert att de alla gick åt samma håll. Pojkarna, som kanske ändå ville leka lite, kanske också var glada att nu få lite extra mat för det. Kanske var det till och med så att någon av de fem herrarna var en av ungarnas fader och helt enkelt bjudit över sina vänner när han var tvungen att sitta banvakt men kameran, de hungriga barnen och männens svettiga leenden tyder på något annat.

Det jag såg igår kommer, precis som isrinken i shoppingcentret här, aldrig att vara något naturligt.

Soundtracket till mitt liv just idag är låten "Night after night" med the Sounds och texten kunde ha varit tillägnad min situation:

"Night after night, you say you move on, to Morro, to Morro/

Now what's holding you back, I don't know, I don't know/"

Ja, jag kommer inte ifrån mitt Salvador (nej, jag kommer ju ifrån Skåne, men jag menar att jag aldrig lyckas ta det tre ruffiga båttimmar långa steget till paradisön Morro).

Erik, som flög ut till en ö för att dyka, dök upp och spenderade några dagar här med mig, Kalle och Fabio innan han i fredags begav sig iväg mot Mexico.

Jag och Kalle återvände till skolbänken för en portugisiskakurs och kan nu åter titulera oss nyutexaminerade. I kursen lärde jag mig, förutom en hel del viktiga ord, att:

• Portugisiskan är ytterst nasal. Vid några uttalsövningar fick jag plötsligt nytta av att jag lärt mig härma min grundskolas utvecklingsstörda grannar från vårdhemmet intill.
• Detta innebär att ordet Pão, som betyder bröd, endast genom lite skillnad i nivån på det nasala uttalet, skiljer sig från ordet Pao som betyder penis. För nyblivna portugisiskatalande kan detta lätt skapa pinsamma situationer i brödbutiken.
• Verbet ficar, som betyder att vara/befinna sig, kan även innebära att ha samlag, vilket också kan leda till en hel del örfilar.
• Även verbet comer, som betyder att äta, kan beskriva den mänskliga parningsakten och det gäller här att inte schabbla med prepositionerna på restaurangen.
• En servitör i Brasilien tjänar minimilönen R$415, vilket motsvarar ca 1450 kronor. Det förklarar kanske till en viss del varför de är så fruktansvärt usla att jag måste beställa samma öl från tre olika servitörer för att det ska finnas en chans att inom någon timme få den slängd på mitt bord.
• I Brasilien är man solteiro (singel), så länge inga papper kan bevisa motsatsen. Är du inte gift eller förlovad är du således singel, vare sig du har flickvän/pojkvän eller inte.
• Efter att första dagen hamnat i en klass på två personer där halva klassen var holländska bögar som var gifta med brasilianska män (men ändå sågs utanför stora bögklubben Off hållandes hand med andra män), verkar Gud ha en väldigt torr gayhumor som ständigt tillämpas mig. Där jag är, är de, av någon outgrundlig anledning och jag är glad att jag överlevde stjärt-torsdagen utan några större bak-slag.

Glad påsk önskas alla vänner, från påskharem. Här i Pelourinho med Kalle, Erik och våra klasskamrater.

Jag har hört låtar gjorda av Akon, ABBA (!), Shaggy och Bob Marley med portugisisk text, men versionen av "Girls Just Wanna Have Fun" tog ändå priset när låten dök upp på karnevalmusikskivan som Kalle köpte. Sånt sysslar vi inte med i musikproduktiva Sverige, tänkte jag, innan Just D:s låt "Jag sköt Sheriffen" av någon anledning  ploppade upp från mitt iTunes-bibliotek.
  Skillnaden är dock att brassarna på fullaste allvar, likt USA: s övertygelse om att Pizzan skulle ha uppkommit där, tror att det är de som ursprungligen gjort dessa låtar.  Detta känns lätt igen med försäljarna på stranden som med hundraprocentig säkerhet kan hävda att det är på grund av en ren tillfällighet som hans Nikekepsar och Adidaskepsar ser exakt likadana ut och inte på grund av att hans fru har sytt dem.
 

Mi Corazon. Att höra en spansk eller portugisisk låttext utan dessa ord är lika vanligt som att finna en brasiliansk strand utan fotbollsspelare. Inga låtar här handlar om att sitta längst fram i taxin, att man känner en Bot eller att Göteborg inte ska känna någon sorg - här handlar det blott om en sak. Den enkla kärleken, romantiken och passionen tycks aldrig bli passé i den brasilianska musiken som därför går hem lika väl hos femåringarna som precis lärt sig skaka rumpa, som hos tanterna som lätt skulle ha fått jobb som youghurtpaketomslagsmodeller. Traditionell, äkta kärlek. Eller? 

Vid tretiden inne på Rios trendigaste nattklubb, Barronechi, vars inträde kostade motsvarande 400 kronor och var fullspäckad av överklassbrassar i Abercrombie&Fitchkläder, försvann den sköna musik av bl a Snoop Dogg, Akon och Wyclef Jean, som spelats hela kvällen. Nu spelade man istället den brasilianska "funkyn" tills stängning 6 på morgonen. Brassarna, som tidigare imponerat kollat åt mitt håll när jag sjungit med i de engelska texterna, tog nu över, dansade och sjöng med som om alla fått texthäftet hemskickat utom jag. Funky är inte mycket att hurra för och består mest av trummor och sång, men en sång spelas överallt, vart jag än kommit. Bakgrunden är trummor och något som låter som en mungiga. Sången är väldigt enkel och består i stort sett endast av ordet (som jag inte vet hur det stavas men det uttalas) "Creo", som "sjungs" i olika tempo. Till denna låt juckas det extra kraftigt på dansgolven och en dag när jag umgicks med två skandinaver fick jag reda på varför. 
Ordet som uttalas "Creo" betyder helt enkelt K****a och tydligen bygger hela denna genres låttexter på människans parningsakt.

  I strandfesten på Morro började plötsligt hela folkmassan skandera en mening varpå alla kvinnor rörde sig djupare och djupare ner mot marken (typ som på ett dansgolv på mellanstadiet när Five sjöng någonting med "get down now" i sin låt "everybody get up"). När jag fick reda på att det alla skrek betydde att kvinnans könsorgan skulle i sanden förstod jag att det nya Brasilien nu tagit "hjärta&smärta" ett steg längre. Mi Corazon är för mormor. 

Hora.
Säger någon det till dig bör du förklara att du inte tolererar det och i värsta fall kontakta en vuxen. Om det är en brasse kan du istället fråga: "Hora eller Hora Hora?" Sydamerikanernas ord för "nu" kan nämligen betyda så mycket mer än just denna två bokstäver långa lögn (meningen av ordet nu är aldrig sann enär nuet är borta så fort ordet sägs) och deras avslappnade tidsuppfattning gör det inte lättare att här försöka organisera ett liv enligt klockan. För att inte få vänta för länge är det därför smart att tidigt reda ut om det handlar om "nu-sen", "nu-snart" eller "nu-nu".
De enda som skänker lite hopp är - gräshopporna.

Klockan sex på eftermiddagen varje dag börjar deras konsert och det slår aldrig fel. Av någon anledning har dessa små äckliga kryp bättre koll på klockorna än invånarna i landet där "koll på klockan" snarare handlar om att ha sitt urverk i säkert förvar för tjuvar.

Jag ligger i en solstol under en parasoll. Jag soltorkar efter en stund i det uppfriskande men fortfarande varma vattnet och ser på det skådespel av capoeira, fotboll och strandtennis som just nu uppförs i den stekande solen på denna paradisös strand. Jag lutar mig tillbaka och kopplar av. Detta kan vara den bästa tiden i mitt liv. Det sitter en knubbig medelålders peruansk bög i färgglada speedos och sjunger vid mina fötter... Vänta, va? Vad skrev jag? Varför skrev jag det där? Men, vad fan, det gör det ju!  
  Ja, redan första kvällen fattade 40-åringen Herman tycke för Erik och dök sedan upp vad vi än gjorde resten av veckan. Vad han inte fattade var Eriks sexuella läggning. När vi hängde på stranden, när vi gick ut, när vi åt frukost på vårt vandrarhem inne i slummen och till och med när vi åkte på en dagstur med en skumpande traktor till andra sidan ön, så hängde han efter oss och stod ensam för den negativa delen av helhetsbilden. Även mig gillade han att "skojbrottas" lite med när jag sagt något han ansåg var tillräckligt roligt för att motivera dessa små påhopp från den oskyldiga kompis han utgav sig för att vara.
  Herman sade sig vara en seriös sångare och pratade alltid om sina sånger, tonlägen och annat ingen någonsin skulle fråga om. Seriös var ett ord som inte gick ihop med mannen i små taighta gulgröna badbyxor och svartlila solglasögon. Och nu satt peruanen alltså där vid mina fötter och sjöng med musikalvisor i sina hörlurar och nothäfte i handen samtidigt som han verkställde som det enda hindret för total idyll.

  Efter att sista dagen tvingats till ett terapisnack med den förvirrade och hjärtkrossade mannen, som följt efter oss till andra sidan ön för att där finna Erik med en kvinna, kan jag inte säga annat än att jag är glad att ha lärt känna Herman. För när vi återvände till Salvador och fjollan Fabio så kändes denne tidigare lite obehaglige man nu, efter att ha dragits med den peruanska svårbortviftade myggan i en vecka, faktiskt som en gammal vän. Allt har något gott med sig och även i den underbara paradisöns chipspåse fanns det ett brunt överfriterat chips.

Vid tiotiden den 5: e mars skedde det. En Argentinsk kvinna uppskattade min ålder till 28 år, vilket är nytt rekord och en uppskattning jag definitivt uppskattar. Att jag sedan gissar hennes ålder till 98 år spelar väl ingen roll?

Nej, hon var faktiskt också tjugoåtta och anledningen till denna chansning uppenbar. Jag hade, i tron om att vi bara skulle stanna några dagar på Morro, inte bara tagit med mig för lite kläder och pengar, utan även lämnat mina rakgrejor i Salvador. Detta resulterade i ett rejält stubb som skulle fått vilken hockeyslutspelslirare som helst att känna sig som en skolpojke. Trots att jag är överlägset yngst i vår rutinerade grupp är skillnaden mellan 20 och 28 tydligen bara - hårfin.

Petter om 8 år? OBS! Bilden är ett montage (min ätsåmycketduvillförtrettiokronormage är overklig).

I stora städer, mindre byar och öde öken har vi sökt vad vi nu äntligen funnit - Paradiset. Den lilla ön, belägen tre timmars puckelpistbåtfärd från Salvador, är harmoni. Fri från bilar, tiggare och kriminalitet är denna plats utan tvekan en het kandidat till min smekmånad när den tiden är kommen (Vill Du med? Anmäl ditt intresse snarast).

  I små vandrarhem och lyxigare hotell samsas mycket ungt folk, främst från Argentina, Chile och Israel, med äldre livsnjutare och familjer om detta paradis som varje kväll erbjuder ett fräscht uteliv med "musica electronica" (vilket innebär vanlig jävla musik). Efter en vecka här känns en promenad längs byns enda gata som en promenad genom mitt Höör - jag hälsar på vänner till höger och vänster. Samtidigt så lär man varje dag känna nya människor som kommer och går och jag funderar starkt på att återvända hit inom kort. Ön har en stor plats i mitt hjärta och då har jag inte ens nämnt det bästa. Namnet Morro (de Sao Paolo) ger nämligen ständigt tillfällen för förstklassiga ordvitsar.

  De två amerikanskorna på stranden i Salvador blev snabbt förvirrade när jag och Erik förklarade våra planer om en resa till ön.

Amerikanskor: So, where are you going next?

Vi: We are going to Morro.

Amerikanskor: Ok, but where are you going?

Vi: We are going to Morro!

Amerikanskor: You are going tomorrow, yes, but where!?

Vi: to Morro! On Saturday!

Amerikanskor: ?

Osv osv...

  Dessa två produkter av Brasiliens feta granne var kanske inte de krispigaste chipsen i påsen och förstod således aldrig den eminenta humorn de gick miste om. Att ordvitsa med sydamerikaner utan bra engelskakunskaper visade sig inte heller vara någon vits, men så fort en Europé berättade att "we are going tomorrow", så blev svaret "you mean you are going from Morro?" alltid en succé.

  Ett annat bra upplägg till ordvitsar är mineralvattenmärket INGA. När jag gått och köpt vatten har jag då kunnat säga "tyvärr, jag hittade INGA".

Snart bär det av till Natal. Där finns en strand som heter Pipa (Uttalas pippa). Ännu ett upplägg för smash.

Jag säger alltid Santiago, men efter snart en vecka här i El Salvador, eller nej, förresten bara Salvador, så blir det allt oftare rätt. Vi har bott nära stranden och mest tagit det väldigt lugnt förutom besök på diverse uteställen. I Sant...Salvador har det varit hetare än någonsin men Gud har styrt upp det väl och svalkat ner oss med kraftiga syndafloder varje kväll. För första gången har, av några amerikanskor som tog mig för en brasse, min solbränna berömts och jag har nu tonat ner lite på solkrämen. David analyserade min kropp som "Fyra nyanser av brunt" men jag ser fler toner än så blickandes ner mot den brun, röd, rosa, lila gul, vita hydda jag dagligen tämjer med fotboll, mat och litervis Cola. Lika fullkomligt regnbågsfärgad är den av vår visit ständigt exalterade superbögen vi hyr rummet av här. 
  Med en pipig röst släpper Fabio oss in och ut genom dörren medan han konstant överöser oss fem svenska "lindhos" med komplimanger. Lindho betyder typ sötnos och är ett ord det just nu råder en enorm inflation på i huset Mar a Vista.

  Jag kommer berusad hem klockan tre på natten. Jag sitter stum och stirrar in i den hopplösa frukosten här. Jag hälsar god morgon. Jag frågar något om staden. Jag ligger i poolen. Och vad jag än gör, säger eller frågar den lille mannen med hårklämman får jag ett svar som är så väl inlindat och försvunnet i ett virrvarr av "mui Lindho" och försiktiga axelklapp, att det är omöjligt att utläsa dess ursprungliga mening. I början var det ett roligt inslag i vår tillvaro här i huset med pool och en enorm altan som jag just nu blickandes över Atlanten sitter och skriver med lite Lars Winnerbäck i högtalarna. Han var alltid där, vad du än gjorde. Pillade med något helt oväsentligt, medan de två kvinnorna som också jobbar här gjorde allt riktigt jobb.
  En gång dök Fabio upp när alla andra precis begett sig ner till stranden och klev in i rummet. Han drog för fönster, stängde dörren och jag tänkte att "nu är det dags". Han spände blicken i mig och jag försökte att komma på några bra sista tankar, men snart visade det sig att den lilla fjollan bara skulle visa att han fixat lampan i rummet. Puh. Efterhand har det charmiga i hans påträngande framtoning avtagit och jag hade nog funderat på att döda honom om det inte vore för vad alla fem befarar.
  Fabio dock är ingen vanlig "kvinnokarl" med fina naglar, perfekt hy och eleganta kläder. Han är blek, sliten och har sedan vi anlände bara klätt sig i en enorm ljusblå t-shirt. Fabio är döende i Aids. Och kan vi förgylla hans vardag genom att vandra runt i bar överkropp, köra lite armhävningar i solen och smörja in varandra medan han tittar fram mellan den upphängda tvätten, är det det minsta vi kan göra.