Jobba? Nej, jag har fått Arbetslöss
Jag hade skrivit under. Min signatur satt nu på pappret som en boja kring min fot och det var ofrånkomligt. Jag skulle vara bunden till samma plats och arbete i resten av mitt liv. Ett tidigare mardrömscenario hade blivit verklighet och samtidigt som den tidigare fasan för att binda upp sig fanns kvar i bilden så var jag ändå ganska nöjd över det vuxna i att planera sin framtid. Det skulle bli jag och Lidl igen. Bland bröd och ost tills kontraktet skiljer oss åt. Ringarna byttes och jag fick nu kyssa Lidl.
Det hade varit mycket snack om arbetslösheten som drog över vårt land som en epidemi i klass med pesten. De ungdomar som förra året tagit studenten hade blivit så skrämda av media, som förklarat att det var kört för dem på arbetsmarknaden, att de accepterat att livet efter gymnasiet nog var ett two-and-a-halv-men-och-prison-break-medley och det där med jobb något man hörde om folk som hade men sällan om hur man fick det.
Ett samtal bort väntade mitt sommarjobb. Inte programledare på MTV, inte ordbajsare på Din Gata eller rapstjärna, men väl sex veckors vikariat för en kille på Lidl som skulle resa bort. Det passade mig utmärkt.
Hur kan man likna arbetslösheten vid något som drar fram som pesten? För mig liknar det snarare svininfluensan med allt dess snack och oro. Vill man ha den så får man den.
