Han kom som ett brev på påsken...
Det är fyra år sedan jag senast upplevde april i Sverige. Fyra år utan påskmust. Fyra år utan Valborg. Fyra år utan att ha behövt oroa sig för att bli blåst av vårfnittriga vänner den första.
Blåst blev jag därför direkt. I dubbel bemärkelse. Facebookstatusar som "sitter på balkongen och solar", "here comes the sun" och "ska ut och promenera i vårvärmen" hade fått mig att hoppas. När även Svenska tidningar rapporterat om ett värmerekord i Lund började jag tro på en temperaturmässig mjuklandning och det trodde jag på enda tills jag som enda passagerare i t-shirt och tunna byxor klev av planet som tagit mig från min mellanlandningsvisit hos mina vänner i ett tjugograders vårfrankfurt till ett grått Göteborg i duggregn. 
Termometern visade 4 grader och jag såg fortfarande spår av snö på marken.
I Skåne känns det ännu kallare av anledningen att det ser så varmt och skönt ut. Det Skånska vädret är en stor gris i en säck, en förrädisk fasad som rivs så fort man lämnar huset och känner de iskalla vindar som, kamouflerade av solens sken mot utslående knoppar och vitsippor, plötsligt kastar sig på mig och försöker slita mig i stycken. Iklädd halsduk, mössa och långkalsonger undrar jag om våren kommit längre i Italien.
Andra påskar har vi haft påskris på Lidl men i år hade vi fyllt på i stället istället
