Relativt Relevanta Reflektioner

Jag har aldrig velat upprepa mig. Det finns så mycket att se att det känns onödigt att göra om en resa eller falla tillbaka i ett gammalt mönster. Ändå sitter jag nu utanför samma rum som jag två år tidigare ockuperade i över en månad under mina salvadorvisiter och det känns inte fel alls. Hostelet är det mest prisvärda i Barra, som är bästa stadsdelen i Salvador, som är den intressantaste staden i Brasilien, som är det skönaste landet.
Dennis, Henke och jag gör en helt ny resa och det kommer att bli en helt annan upplevelse än när jag som 20-åring trevade runt i Bahia och jag älskar att vara här igen.
Solen bränner, strandförsäljarna besvärar, hororna vinkar, det luktar sopor och gatorna kantas av sovande hemlösa. Salvador är ändå charmant.

På söndagskvällen slog hettan emot oss när vi klev av condorplanet som mot alla odds tillslut landat i Salvador. Klockan var bara sex och vi hoppades kunna hitta ett hostel innan mörket och faran lade sig över Bahias huvudstad. Efter att i passkontrollen ha fått en försmak på brasiliansk arbetseffektivitet så hann vi inte komma ut ur flygplatsen innan det blivit mörkt.

  Vi tog en taxi till Barra, mitt gamla hemområde och kunde snart flytta in i ett typiskt hostel med dåliga fläktar, ointressanta konversationer och killar med gitarrer som aldrig gick och lade sig.
Men det spelade ingen roll. Vi hade överlevt en resa med världens mest riskabla flygbolag och funnit tak över huvudet. Jag var tillbaka i Barra, Salvador, Bahia, Brasilien. Inte en dag för sent.

Jag har gjort det här förut. Tåget som överfullt av pendlare lämnar höör och tar sig via malmö till ett kastrup som sjuder av rödbrända familjer från staffanstorp som inte kunnat förstå hur en vecka i Thailand kunnat gå så fort.
Med incheckningen checkad och  bagagekollen i bagaget går jag genom taxfreen och tar några sprut från samma parfym som alltid.

Jag tror fortfarande att flygplatsproceduren ska ta timmar men sitter återigen här en kvart senare - en och en halv timme innan planet ska lämna.
Det var några veckor sedan sist. Då var jag i och för sig inte ensam utan i sällskap av Dennis och Jeppe som skulle komma att dela en intensiv vecka i London med mig.
Mitt ursprungliga syfte - att ta mig en närmre titt på de skolor i London jag sökt in till - skulle bara kräva några timmar och resterande tid ämnade vi ägna åt att besöka vänner.

Min lista bestod av runt 25 namn och vi började med marcos, den argentinska  trubaduren jag lärt känna i brasilien, som erbjöd oss husrum i form av en garderovsstor skrubb med två våningar. Marcos bodde i ett stort

hus i Notting Hill där han förfogade över två lägenheter utöver vår och för detta betalade lika mycket som priset av en gratistidning.

sög musten ur oss och det var tre trötta turister som trillade hem följande onsdag.
Vi hade varit på pubar i dalston, Brick Lane, Soho, Camden, Clapham, Kings Cross och Notting Hill. Vi hade snubblat över nobus personalfest och flera hemmafester varav en i Oscarsvinnaren Rachel Portmans sju våningar höga hus mitt i Notting Hill.
En annan celebritet vi stötte på var svenska Jennifer som visade sig vara styvdotterdotterdotter till Benito Mussolini.

Vi besökte marknader och affärer medan namn efter namn bockades av på listan över folk jag ville träffa. När jag, nöjd med att ha fått min dos av london för ett tag framöver, kom hem och kollade min mail var det första jag läste en inbjudan till en intervju för London College of Communication två veckor senare. Och nu sitter jag här igen och väntar pä att easyjet ska meddela vilken gate de tänker flyga från om en halvtimme.

 

Veckan i London