Relativt Relevanta Reflektioner

X

Kvinnan på Apple Store kunde inte hjälpa mig med mina datorfrågor. Men när hon fick höra att jag skulle flyga hem över jul blev hon lite överdrivet serviceminded och ägnade en lång stund åt att förklara att det kanske inte skulle gå. "Gör såhär; ring flygplatsen och kolla om flygen går", sade hon omtänksamt. Lika omtänksam hade hon inte varit när jag en stund tidigare frågat jobbiga frågor om datortangentbord.

Som kompensation för att improvisationsteaterkursen jag skulle gått på blev inställd så fick jag två biljetter till en stand-up show som skulle hållas på kulturhuset som ligger ett stenkast bort från mitt hem. Jag och Niels skulle visa sig vara de enda vita människorna i publiken, på främsta raden och ständigt i komikernas blickfång på denna stand-up show som jag kommer minnas länge.

Jag satt där bland folk som pratade ett språk som jag knappast förstod. Folk som var annorlunda mig med helt andra intressen och värderingar än jag. Jag spelade med, ljög, hittade på – allt för att smälta in och inte se ut som att jag inget förstod. Nej, nu förväxlade jag stand-up comedyn med mina sociologilektioner. Sociologi är, för er som inte läst det, en tävling bland sedan hundratals år tillbaka döda män, som går ut på att förklara självklarheter på ett så svårt och utdraget sätt som möjligt utan att upprepa sig. Istället för att skriva: ”They now have easier to understand” så skriver en sociolog: ”They often come to feel that they can now provide themselves with adequate summations, cohersive assessments, comprehersive orientations”. Detta kan tänkas gå rakt emot den enkla form av skrivande som vi lär oss i nyhetsskrivandet och man kan undra vad en journalist har att få ut av att sitta i timmar med en bok som, när alla ord översatts från engelska till svenska, och från svenska till en svenska som man kan förstå, visar sig ha det extremistiska, galna, kontroversiella budskapet att världen förändras och våra liv är inte samma som det liv man levde för tvåhundra år sedan.

När man hör ett sådant påstående vill man ställa sig upp, protestera, argumentera, revoltera. Hur vågade så många män, som nu är döda, sitta ner och skriva sådan galenskap i bok efter bok. Att samhället skulle förändras. Att våra liv skulle moderniseras. Att det kanske fanns något samband där mellan samhället och individen som bodde i samhället. Sånt där kan man ju inte stå bakom! Eller jo. Sociologi har hittills varit som en flaska med jättefin etikett som det står något på franska på och som inte lovar något annat än ett innehåll av högsta tänkbara kvalitet, men som visar sig innehålla ett annat vanligt mineralvatten. Det jag, som journalist, kommer att ha nytta av från mina sociologistudier är, förutom att jag kommer att tycka att allt annat är väldigt intressant i jämförelse, att jag kanske också kommer kunna lära mig att skriva artikel efter artikel om – ingenting.

Efter fyra års väntan sitter jag åter i skolbänken. Första dagen gick bra trots att jag inte hade tagit kontakt med alla mina framtida studiekamrater via Facebook. Londonhösten har slagit sig till ro vilket gynnar mina möjligheter att koncentrera mig på skolan istället för allt det där andra som folk kommer till London för att göra. Den första veckan har inneburit många nya termer, namn, ämnen, böcker, korridorer och människor att bekanta sig med men det har jag förhoppningsvis gjort tills jul. Av tusentals idéer om hur jag skulle ge mina klasskamrater ett totalt missvisande första intryck av mig, så slutade det med att jag snällt gick till skolan första dagen utan varken glasögon eller nitjacka. Det kunde varit sista gången jag började skolan.

"Are you excited now?" frågade försäljaren på den Apple store som precis öppnat i Covent Garden och som sägs vara Europas största. Jag svarade att jag inte kände mig direkt upphetsad trots att hon snart var i stånd att överlämna min nya macbook pro. Datorn har förvisso blivit älskad av alla i sin närhet men jag hade precis betalt äppelaffären tio tusen kronor och förväntade mig för det inget annat än en supermaskin. Medan större delen av macbook pro-köparna förmodligen springer hem för att genast kliva in i apples enkla, snygga värld av kortkommandon och applikationer, så skulle jag komma att ha min "macka" kvar i lådan i nästan en vecka innan jag tyckte mig ha tid att öppna den. Jag förklarade för försäljaren att jag sällan jublar över sådant och visade henne välkomstbrevet till City University som jag tagit med för att få studentrabatt. "Jag börjar skolan om några veckor, men jag tycker det blir lättare att jubla över det om det visar sig vara bra - och om det blir en besvikelse så misströstar jag desto mindre". Den asiatiska tjejen ville bara ge mig min dator och medföljande iPod men lyssnade snällt på mina filosofiska funderingar och höll med.

 

City Universitys journalistikprogram har en facebookgrupp vars wall blivit en bot mot all oro inför skolstarten. Där kan jag och mina blivande studiekamrater skriva av oss om vi undrar något eller bara vill påbörja alla nya vänskaper innan vi ens träffats. Sidan har redan översvämmats av inlägg från folk som undrar om det kommer finnas några andra skandinaver, indier, 23-åringar, 17-åringar, dvärgar, siamesiska tvillingar eller vänsterhänta bland de framtida studenterna att ty sig till i början. Någon undrar till och med om någon vill träffa henne innan skolan och gå tillsammans dit första dagen.

 

Genom denna grupp har jag kommit i kontakt med en person som jag i allafall har tre saker gemensamt med. Gabriella ska plugga journalistik, hon är från Skåne och tycker också att facebookgruppdeltagarnas oroliga famlande efter en vänskap som första skoldagen kommer att ta 20 sekunder att bygga upp, snarare känns pinsam. Folk jag inte känner vill ha mig om vän på facebook men jag skulle tippa på att det kommer att bli mer spänt inför första skoldagen om man redan chattat med alla än om man bara dyker upp som sig själv. Vi har tre år på oss att lära känna varandra så varför inte vänta några veckor till. Datorn går utmärkt fastän jag inte slet upp den direkt.

Solen sken över ett Stockholm i valyra när jag klev av bussen från Skavsta. Den första kändisen jag såg var Percy Nilegård som i egen hög person tittade ut ur en röd valstuga med vita knutar och genast blev ett hett villebråd för pressen som väntade utanför. Det visade sig vara Sverigedemokraternas stuga och Percy Nilegård var i själva verket charmtrollet Jimmy Åkesson. Han stirrade lite snett på mig där jag gick och försökte vänja mig vid att bilarna här håller till höger. Det slog mig plötsligt att blickarna kan bero på att jag ju nu kan ses som en utlänning.

 

Sånt ser man inte i London, hann jag knappt tänka innan Roger Pontare strövade förbi och spädde på känslan av att åter vara i mitt fosterland, där vindarna viskar mitt namn. Jimmys namn hoppas jag få viskar på Söndag då hans parti Ny Demokrati (eller vad det hette) har chansen att röstas in i riksdagen och bli som den tjocka ungen som kommer objuden på kalaset och trots nystruken skjorta och vattenkammat hår orsakar en lite dålig stämning när han kliver in eftersom han brukar mobba de andra när de är i skolan. Jag skulle göra en resa i demokratins tecken och gå och rösta under min fem dagar långa vistelse i Sveriges huvudstad. Jag skulle flyga från London för att rösta på ett parti med miljöfrågorna i fokus och sedan flyga tillbaka. Det låter kanske dumt men är i alla fall bättre än att använda sig av demokratin för att störta den. Jag hoppas att det betalar igen sig till Moder Jord på lite längre sikt.

Sommaren i Italien fick vänta. Istället spenderade jag april, maj, juni och juli på ett pågatåg mellan Höör och Malmö, kryssandes mellan lidl, fotboll, västra hamnen, folkets park och pildammsteatern. Trots att vädret de första två månaderna var fruktansvärt så blev detta aldrig något stort problem -snarare tvärtom- eftersom jag jobbade mycket i början av sommaren och nästan inget alls när solen väl kom in i matchen.

Jag återupptog mitt beachvolleybollspelande som sedan sommaren på Cypern 2008 runnit ut i sanden och hade också turen att stöta på ett gäng som just startat Sveriges första footvolleyförening. Återigen bodde jag i min vita väska och sov hos olika vänner var natt så när jag den 27 Juli, istället för att ta tåget till Malmö, åkte till London och bodde hos vänner här så kändes det inte så konstigt. Jag hade ju varit på väg hela sommaren.

Det är fyra år sedan jag senast upplevde april i Sverige. Fyra år utan påskmust. Fyra år utan Valborg. Fyra år utan att ha behövt oroa sig för att bli blåst av vårfnittriga vänner den första.
Blåst blev jag därför direkt. I dubbel bemärkelse. Facebookstatusar som "sitter på balkongen och solar", "here comes the sun" och "ska ut och promenera i vårvärmen" hade fått mig att hoppas. När även Svenska tidningar rapporterat om ett värmerekord i Lund började jag tro på en temperaturmässig mjuklandning och det trodde jag på enda tills jag som enda passagerare i t-shirt och tunna byxor klev av planet som tagit mig från min mellanlandningsvisit hos mina vänner i ett tjugograders vårfrankfurt till ett grått Göteborg i duggregn.

Termometern visade 4 grader och jag såg fortfarande spår av snö på marken.
I Skåne känns det ännu kallare av anledningen att det ser så varmt och skönt ut. Det Skånska vädret är en stor gris i en säck, en förrädisk fasad som rivs så fort man lämnar huset och känner de iskalla vindar som, kamouflerade av solens sken mot utslående knoppar och vitsippor, plötsligt kastar sig på mig och försöker slita mig i stycken. Iklädd halsduk, mössa och långkalsonger undrar jag om våren kommit längre i Italien.



                 Andra påskar har vi haft påskris på Lidl men i år hade vi fyllt på i stället istället

 

Brasilienresan 2010 skiljer sig i ett avseende från de flesta andra resor jag gjort. När jag klivit av planet har jag ofta inte ännu köpt någon biljett hem..
Att resa med en returbiljett är nog lite som att ligga med en hora. Man byter alla tillvarons spänningsmoment mot en trygg försäkran över hur allt kommer att sluta och när det väl är över vill man ha lite mer men då kommer det att kosta en jävla massa extra.

När Henrik och Dennis for hem hade jag två hela veckor på mig att på egen hand bli mätt på det julbord av upplevelser som brasilien ju är men trots att himlen oftare mulnar känner jag mig som en smygkräkande bulimiker som kan sätta i sig hur mycket som helst av detta land. Backpackers och Brasilianare tycker att jag borde byta biljetten och vara lite galen men just nu ligger galenskapen i något bortom deras förstånd. Galenskapen ligger i att följa den idé jag hade för två månader sen och byta den brasilianska hettan och semestern mot en europeisk vår med jobb. Jag kommer att återse mitt Brasilien inom kort.

Efter en lyxig vecka i Fortaleza sov jag i 21 timmar och vaknade upp i Salvador. Jag ringde min vän Gilson som för två år sedan varit en populär mingelkollega på Morros stränder men nu bor i fastlandet där han utnyttjar sina engelskakunskaper genom arbete inom turismbranschen.
Gilson och hans vän Tiago bor båda i stadsdelen Pituba. Jag hade ingen aning om varken Pitubas karaktär eller läge men på bussen med stadsdelens namn på såg jag himlen skymma och hoppades på ett lugnt område. Pituba skulle visa sig slå Barra med hästlängder. Husen var snygga, parkerna rena och trottoarerna helt fria från hemlösa. Enda minuset var distansen till stranden men det hade nog mest att göra med att mina vänner ville visa mig en extra fin sådan. Jag fick bo hos Tiago vars hus verkade fungera som ungdomsgård för kompisarna som kunde gå in och sätta sig vid datorn även när vi var ute. Det var kul att stifta bekantskap med ännu en del av den enorma stad som Salvador ju är.

Jag klättrade på samhällsstegen
 

Backpackerlivet har helt klart sin charm. Klibbiga vandrarhem, delade sovsalar med kackerlackor, söndriga fläktar, hårda sängar och skumma frukostar hör till livet på resande fot men jag kan vara utan det för några dagar i utbyte mot en visit i paradiset.
Längs med Fortalezas strandpromenad reser sig hotellskyskraporna mot himlen som en medeltida skyddsmur mellan staden och den vida världen.

Jag har sett rika västerlänningar och brasilianska businessmän hälsas välkomna och försvinna in i dessa lyxiga jättebyggen men jag kunde knappast ana att jag snart själv skulle befinna mig på insidan av de höga murarna.
Fråga inte hur det gått till men plötsligt strövar jag själv runt mellan gymmet, poolen och det enorma rummet på elfte våningen och känner mig som Borat när han lycklig konstaterar att han har en egen stol i rummet som senare visar sig vara hissen.

Plötsligt skiner solen över Fortaleza och jag hugger in på en frukostbuffé som kräver timmar av gediget arbete att ta sig igenom. Olle Adolphson sjunger "nu är det gott att leva" i min iPod och jag är beredd att hålla med honom. Om han är i himmelriket nu så är jag nog inte långt borta.
Precis som Jack i Titanic får jag snart bege mig tillbaka till råttorna i tredje klass och det gör jag gärna. Att för några dagar ha varit den enda gästen i skyskrapan som har en backpackerryggsäck och rosa shorts känns som en perfekt avslutning på min brasilienvistelse. Men jag skulle aldrig betalt för det.

Jag minns inte Fortaleza som en stad där man kan gå runt med systemkameran runt halsen och plånboken i handen, pratandes i sin telefon, men jag minns heller inte Fortaleza som ett Brasiliens Brooklyn där rån är lika förekommande som kring chokladen i en Göteborgskex's Jätten-påse. Efter tjugoen timmar på bussen från Salvador hade vi penetrerat det brasilianska landskapet och nått nordkustens Fortaleza. Jag och mina nyfunna engelska vänner tog en stadsbuss mot stadens centrum som på nästa hållplats fick oväntat besök. Jag undrade vad för stor sedel de två killarna i min ålder hade betalat med för att ha rätt att själv plocka på sig av chaufförens växel som om det vore ett godis på en studentmässa men när de tog hans mobiltelefon så förstod jag att de nog inte betalat alls.

Chauffören släppte på killarna varav en hade s.k. 'crazy-eyes' som tydligt uttryckte att han inte skulle dra sig för att döda en kattunge. När de gick förbi oss berättade jag lite shockad/road för mina kompisar vad som stod på, utan att tänka på att tre vita killar med lika många välfyllda ryggsäckar kanske kunde uppfattas som ett uppdukat julbord i brasilianska rånares ögon. När de passerat oss och började fråga runt efter mobiltelefoner och pengar i bakre delen av bussen så slutade jag att tycka att det var lustigt. Killarna klev efter lite handgemäng av bussen och folk skrek på en till synes oberörd chaufför att stänga dörrarna. Han ryckte på axlarna men kunde snart försätta oss i säkerhet och parkera för att invänta de tvåhundra poliser som snart skulle anlända till platsen och försena oss ytterligare tjugo minuter.

Lättade över att ha suttit längst fram klev vi av bussen och gick mot vårt vandrarhem. Det första vi såg på gatan var en gatutjej som löpte amok på en bar på andra sidan. Hon slogs, skrek och krossade en glasflaska som hon hotade några människor med. Mina vänner hade bara varit i Brasilien i två veckor och Fortaleza hade inte gett dem bästa möjliga första intryck, men jag försäkrade dem om att det fanns folk som överlevt några dagar där. Jag lämnade ändå mobilen på rummet den kvällen.

Tiggarna var borta. Gatorna var rena och husen såg alla ut att ha byggts de senaste fem åren. Två timmars bussresa norr om salvador ligger Praia do Forte och det var dit jag några timmar tidigare hade blivit rekommenderad att åka av mannen på vandrarhemmet. Nu kändes det inte längre som en given lyckoträff. Inget vandrarhem skyltade med billiga priser och likt en affär utan prislappar är det ett dåligt tecken.

Jag stiftade bekantskap med ett gäng tyskar som kommit med samma buss och efter tjugo minuter i den oroväckande fräscha byn hade vi funnit Praia do Fortes enda vandrarhem med sovsalar. Det var ett vandrarhem märkt med internationella vandrarhemsunionens logga vilket tyder på kvalitet men framför allt på att priserna likt på märkeskläder är onödigt höga. 
  Efter en eftermiddagspromenad kom jag fram till att Praia de Forte är en modell för allt jag inte letar efter. Det är så rent att man glömmer att man är utomlands och att de flesta försöker prata engelska med en hjälper inte. Restauranger och hotell har en standard långt över vad jag behöver och detta beror på att besökarna i den gamla fiskebyn nu uteslutande består av pensionärer och barnfamiljer. Praia do Forte bjuder på lika mycket spänning som en curlingmatch i slow motion och jag ville egentligen bara ta första bästa båt till Morro de Sao Paulo. av tyskarna och andra som snart anlände till byns enda möjliga boende för backpackers, så slutade det ändå med att jag gav Praia de Forte tre av mina nätter i Brasilien. Trots den totala avsaknaden på äventyr så fick jag ändå provat på den nya inneutesporten -slackline, som är en rem som spänns mellan två träd och som man sedan ska balansera på. Jag hade tidigare sett den på gatan i Salvador men sällan kunnat föreställa mig hur mycket träning det faktiskt skulle krävas för att ta sig från palm 1 till palm 2. Filmer på youtube visar dock hur man efter något år kan hoppa runt på linan som ingenting och jag känner mig inspirerad inför parksommaren 2010. fick jag även klappat en haj och sett en massa sköldpaddor på byns rädda-sköldpaddor-istället-för-landets-miljontals-svältande-människor-organisations lilla djurpark som lockar många turister.
Det blev tre bra dagar på de paradisstränder som jag har fått svårt att förstå hur folk fortfarande blir så upphetsade av, innan jag lämnade den alltför fina lilla dockbyn och begav mig tillbaka till en verklighet som visade sig redan då skåpbilen som skulle ta oss till salvadors bussterminal med bussterminal visat sig mena en bensinmack i stadens utkant varifrån man kunde ta bussen till bussterminalen.
Jag kommer nog inte att besöka Praia do Forte igen, inte innan jag blir 65.

Utanför butikerna i Praia do Forte stod dessa stolar, så kallade däck-chairs. Sköna att däcka i.

Tack vare gott sällskap

I Praia do Forte