att Tackla Tidens Tröga TräskTrampande
Att få tiden på Kronbackens Gård var inga problem för mig. Det flöt på. Jag var ju inte där och hade vid det laget ingen aning om att denna värmländska stugby ens existerade. Men inte heller på Lyckebygården där vi befann oss var tystnaden och facebooklösheten något problem.
Tänk dig att du åker till en öde ö. Du ska spendera en tid där och får bara ta med en kompis. Vem tar du då med dig? Givetvis någon du kommer bra överens med, någon du känt länge, någon som har samma värderingar som du, som hugger i när du säger till, som skrattar åt din humor och som kan dra skämt som får dig att dra på smilbanden. Så vem kunde jag ha trivts bättre med än mig själv? Det var som att flyga den tio dagar långa resan i ett långdistansflyg där medieutbudet av filmer, ståuppkomik, böcker och musik bestod av allt jag någonsin upplevts. Radion stod på nästan 24 timmar om dygnet och blandade gamla minnen, komedier, ståuppkomiker, tv-serier, musik och dokumentärer med nykomponerade toner och ständigt skapade skämt som fick mig att le och skratta för mig själv. Äntligen skrattade alla närvarande åt mina skämt.
Jag uppfann också luftfiolen som gick ut på att öva mitt sinne för gehör genom att varje gång jag gick i promenadslingan och borstade tänderna på kvällarna använda tandborsten som stråke och munnen som resonanslåda medan jag med vänster hand satte ner fingrarna till melodier jag valde att spela. Det blev alltid lite promenadstråk i mitt promenadstråk för att undvika en promenads tråk. Vetskapen om min förmåga att stå som förstklassig underhållning för mig själv är något jag kommer att ta med mig nästa gång jag blir lite förbannad över att precis ha missat en tunnelbana i London så att jag tvingas vänta ytterligare två minuter på nästa.
Livet på Lyckebygården hade sin gong. Från fyra på morgonen, när vi studsade upp av att en av servarna stod i rummet och slog på gonggongen (bilden), så följde vi den som Skalman följer sin mat- och sovklocka tills vi vid niotiden gick till sängs. Det var enkelt. Under måltiderna var det skönt att få låta maten tysta mun - efter att ha jobbat på lager och där ätit oändliga antal tysta frukostar med morgontrötta lagermän så kunde jag dra slutsatsen att det var en av de få stunderna under kursen då tystnaden och tillvaron kunde liknas mest vid verkligheten. Det var tugg utan tugg helt enkelt och jag uppskattar varmt att, när tiden är begränsad, utan yttre störningar kunna ägna full uppmärksamhet, kärlek och lugn åt min dagliga morgondejt med fru Kost.
Det svåra blev att få tiden att gå under meditationstimmarna eftersom jag där var tvungen att stänga av min inre radioPete för att kunna koncentrera mig. Hur lite jag än tänkte så verkade det sista kornet av tankar vara det som påminde mig om hur fruktansvärt kort tid det gått sedan jag satt mig i salen. Det visade sig snart att även dessa timmar hade en början och ett slut precis som man i Vipassana vill understryka att allting har. Minuter, timmar och dagar rann snart iväg precis som i livet utanför Lyckebygården.
