"Ska man vara hemma kan man lika gärna vara borta"
En ytterligare grej som vittnar om att jag kommit in i min londonkostym är att jag inte hunnit skriva så mycket blogg på sistone. Jag och min flatmate Hanna snubblade oss in i en bra diskussion om vår situation. För oavsett om solen skiner, de underbara parkerna(hittade förresten ett nytt smultronställe igår, Primrose Hill, där vi delade en flaska vin och lite tilltugg samtidigt som vi kunde se solen gå ner över london till tonerna av mina högtalare) fylls med folk och man möter en massa intressanta människor hela tiden, så måste man ändå tillåta sig att fundera över vad det är man gör.
Hanna tyckte att det kändes som att hon mest gick till jobbet, kom hem mitt i natten, gick och lade sig, sov tills nästa eftermiddag, åt och gick till jobbet igen. De senaste veckorna hade jag jobbat 60 respektive 55 timmar och kunde förstå hennes sett att se på saken, men menar samtidigt att det är på jobben jag får den största erfarenheten och tycker därför inte att det är "the whole host" (hela värden) om jag under några veckor skulle spendera ca dubbelt så många timmar som jag till min omgivnings förmaningar om att jag skulle bränna ut mig, spenderade på Lidl i Sverige.
På fritiden har det hittills mest varit umgänge med olika svenskar och därför har jobben, även om det jobbar 8 svenskar på Bonds, spelat en viktig roll i min utveckling som människa. Där pratar jag italienska med den gay-killen, som alltid i sällskap av vackra damer från armani-affären dricker sitt Pino Gricio Blush på Bonds på helgerna, tyska med de två paren som är här över helgen och avnjuter varsin stor cigarr som förvandlar puben till en rök-kammare medan de påpekar att det är samma cigarr som deras förbundskansler Gehrard Schröder röker, svenska med några arbetskamrater och engelska med de flesta andra. Givetvis så åker man inte hit för att bara jobba och jag har ju det ekonomiska underlaget för att säga upp mig från mina jobb för att bara glida resten av min vistelse här om jag skulle vilja, men som färsk londonbo är det viktigt att skilja sig från turisterna som åker hit i några månader för att festa med svenskar och sedan åker hem utan att ha sagt mycket mer på engelska än "thänk you" när servitrisen ställt skumpan på bordet, och att sluta jobba hade ju inte fört mig i rätt riktning direkt.
Hanna frågade ju sig varför hon lämnade sitt nätverk av vänner därhemma, där hon ändå bara jobbat, för att åka hit och jobba och jag tycker mer att "men ska man vara hemma kan man ju lika gärna vara borta". Det handlar helt enkelt om att hitta den perfekta balansen mellan jobb och fritid. Jobba så mycket att du inte blir förslappad, men se till att inte glömma att utnyttja din fritid också. Gå aldrig och räkna ner sekunderna tills du slutar ditt skift, för det innebär att du längtar dig närmre din död och det är ett stort slöseri med liv, särskilt med tanke på alla de intressanta människor jag får möjlighet att ta intryck av och påverka i mina jobb.
Harmoni.
