Det blir aldrig helt Perfekt

Jag har börjat hänga mer och mer med mina vänner från Abercrombie & Fitch vilket gjort jobbet där mycket roligare. Jag har hunnit bli ganska gammal i gamet nu och vi som varit där sedan öppnandet har en slags gemenskap, väl jämförbar med den vi roskildefestivalsbesökare som vaknade upp och borstade tänderna tillsammans morgonen efter regnstormsdagen kände för varandra. 


En dag när vi efter jobbet satt i parken hände något jag, kanske till mångas förvåning, ändå inte riktigt är van vid. Det var en vacker eftermiddag och Green Park var fullpackad av lediga solskensentusiaster och turister som kopplade av i sin hets mellan Buckingham Palace och Piccadilly Circus. På långt avstånd noterade jag av manlig instinkt en vacker ungmö som rest sig från sitt sällskap och nu gick genom den sittande, stående och freesbee-kastande folkmassan i vår riktning. Jag följde henne av manlig instinkt (allihopa kolla, manlighetstecken!) i smyg och blev glatt förvånad när hon stannade till precis vid vårt (i och för sig väldigt snygga) gäng, som om det varit målet med hennes vandring genom parken. 

Den sydeuropeiskt vackra kvinnan med mörka ögonbryn började genast prata med mig som nöp mig i armen. Hon var inte blyg. Hon ville bara prata med mig. Hon ville gärna lyssna på mig.

"Livet är inte så enkelt, inte ens i möjligheternas stad, London", tänkte jag för mig själv. "Det måste finnas en hake!" Och det fanns det givetvis. Hon pratade franska. Bara franska. 

A&F-gänget förklarade upprepade gånger att "she's totally into you, man", vilket sved ordentligt. Det fanns inte mycket att göra åt det.

Jag frågade mig redan i Spanien hur ungdomar kunde leva i Europa år 2007 utan att kunna ett ord Engelska och jag undrar det fortfarande. Förmodligen undrade tjejen, som fick nöja sig att snacka med min vän Nick, som trots franska föräldrar, precis kunde göra sig förstådd efter att ha levt sitt liv i Kalifornien, vice versa. 

Jag stod, språkmässigt frustrerad, bredvid och bidrog till konversationen med ett "oui", lite då och då. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0