Relativt Relevanta Reflektioner

Efter jobbet på torsdagen var det äntligen dags att träffa den spanska skönheten Luisa som jobbar på ZARA och ofta är inne på Bonds efter jobbet för att dricka sin Stella med de spanska kollegorna, utan att någon av oss har en manager som övervakar konversationen. Vi skulle gå på musikal och beslutade oss för att det skulle bli Chicago som tog våra londonmusikaloskulder denna vackra kväll. 

Efter att jag ätit på smultronstället Jumbo Eats tog vi en drink innan vi satte oss ner i den mörka salongen där showen snart tog fart. Chicago var en enorm upplevelse men samtidigt ganska monoton även om jag var glad att se en av de mest klassiska musikalerna i det stora utbudet som tvingade oss välja bort bl a Billy Elliot, Lion King och Mamma Mia som jag hoppas kan bli möjliga att se vid ett senare tillfälle. 

Som ny i sammanhanget gjorde jag kanse bort mig när jag i pausen frågade Luisa varför hon sagt att det utspelade sig i ett fängelse när det i själva verket utspelade sig framför en orkester som utgjorde det mesta av kulisserna och hon förklarade att de varit i fängelset hela tiden. Hur skulle man kunna förstå det när det inte fanns något på scenen som tydde på det? Hur ofta sitter det en orkester och spelar i ett fängelse!?

Jag tyckte mig ändå håva in vuxenpoäng i salongen där snittåldern nog låg på mina föräldrars men blev stundtals tagen ner på jorden av min 26-åriga dejt som t ex kände igen en av huvudrollsinnehavarna, briljante Duncan James, som en av sångarna i det forna boybandet Blue, vilket efter en senare googleresearch visade sig vara sanning. Bortsett från små detaljer som att hon kände igen en av Take Thats medlemmar när han handlade av henne på ZARA och att jag inte kände igen Mary Poppins, så kändes vår åldersskillnad inte av under kvällen som sedan avslutades med en drink på Brick Lane. Mersmak.