Relativt Relevanta Reflektioner

Solen skiner över London och det har varit två innehållsrika veckor här sedan jag återvände från min semester. Ångesten över att den korta tid jag tillägnats leva på jorden så snabbt kan ticka iväg har lyckats tränga in i mitt medvetande ständigt påpekandes att om livet varit som dessa två veckor så skulle jag inte ens hinna äta en vulcano innan det var över. 

Jag hade länge sett fram emot att få visa mina kära föräldrar vilket liv jag bytt min äta-jobba-äta-spela fotboll-äta-hänga runt i Skåne-äta-sova-äta-vardag mot och jag hade bara hunnit jobba tre dagar efter min semester innan det av risk för utbrändhet åter var dags att ta ledigt för att hänga med mamma, pappa, moster Yvonne och hennes man Thomas i min nya hemstad. Vi fick några härliga dagar med - i Londonmått mätt - fint väder, många pubstopp och god mat (en kanske lite för bra start matmässigt, som kan ha en viss inverkan på min brist på egna initiativ i köket sedan jag kom tillbaka). John Blund fick dock kliva åt sidan, varmt välkommen åter när höstmörkret begraver Londonborna. De fyra ungdomarna gick till sängs vid tio varje kväll, medan jag gick ut för att möta upp vännerna och kom hem vid tretiden, redo att kliva upp vid tio när det var dags för nya utflykter. Mina gäster var noga med att klargöra att jag kunde sova hur mycket jag ville, men varför skulle jag tillbringa min tid i sängen när jag för några dagar kunde få hänga med ett sådant sällskap?

Nöjda tog vi en avskedsöl på Bonds och skiljdes åt. Fysiskt. När ni har sett hur jag har det så känns det som om ni alltid kommer att kunna finnas med mig här, på ett annat sätt än så som ni alltid följer mina steg. 

En annan legend som lämnade London dessa dagar var allas (då menar jag allas) vår Joel, som med 100 kg packning hade för avsikt att åka hem på lördagen, men när jag på lördagskvällen träffade gänget på Pizzaexpress så satt han - inte helt oväntat - där. Efter att inte ha kommit iväg på måndagen som han snackat om, så blev det tredje (eller förmodligen fler) gången gillt när han med tveksamhet om huruvida hans 100 kg skulle komma på bussen (ja han tog bussen hem från London), som bara tillät 30 kg, nog ändå tillslut lyckades lämna oss bakom oss och vända hem mot röda korvar och trähästar i sitt Falun. Om han nu nådde dit. På tisdagskvällen jobbade jag och fick ett betryggande sms från Joel: "Hej, Hej! Står på en åker i norra Frankrike , solen skiner...". Joel klarar sig alltid. 

Resten av den veckan flippade jag ur och jobbade 46 timmar på sex dagar samtidigt som jag ändå lyckades upprätthålla ett socialt liv med kvällsaktiviteter som t ex smygpremiären av Simpsons-filmen på onsdagen och utgång till den snobbiga klubben Paper på torsdagen. Priset som fick betalas var utebliven träning och sömn, två av huvudingredienserna i min livsharmonidrink, som denna vecka istället toppades upp med lite mer alkohol. 

Jag lärde Ivan hantera en boomerang i solskenet i tisdags när vi tillsammans med Xiao och Emelie begav oss till vår närliggande Victorias Park - en av mina absoluta parkfavoriter här i London. Här finns vatten, fotbollsplaner, vackra rabatter, träd, lekplatser, fina löpbanor och många vackra dungar för livsnjutare som vi. 

Tesse lämnade oss igen men nu är ingen orolig över att aldrig få återse henne igen - hon har återvänt tidigare och gav oss goda förhoppningar inför den kommande personalfesten. En värdig avslutning på hennes vistelse här denna gång blev att se  Dans vän Ruarri Joseph (www.myspace.com/ruarrijoseph) live, nu med sitt band som gjorde upplevelsen ännu starkare på ett skönt ställe i Old Street där Hives lirade för ett tag sedan som jag snart återvänder till. Jag hoppas att snart återse den förvirrade växsjöskan tosse-Tesse. 

I onsdags tog jag ledigt för att själv uppleva det magiska Brighton som jag bara hört superlativer om. Solen sken i London, men när jag och spanjorerna Roi och Kenia satt på tåget dit så blev det molnigare och molnigare. "Don't worry", sa en Roi som var lika övertygad om att det skulle klarna upp närmre kusten, som han alltid är att han ska komma i tid och att alla problem kommer att lösa sig, vilket jag inte riktigt kunde lugnas ner av. Fem minuter innan tåget stannade in visade hans spanska manana-manana-attityd återigen ge honom rätt. Inte ett moln täckte den ljusblå himlen över turistpärlan Brighton och det var omöjligt att förstå att vi var kvar i landet med en årstid - höst. 

Det blev ett härligt avbrott från vardagen och vi njöt av varje sekund i solen på stranden. Jag är ingen bad boy, men jag tog ett dopp i det iskalla havet för att svalka mig. Vi stannade tills solen gått ner över de vita husen längs stranden, tog en öl på en av uteserveringarna längs strandpromenaden och åt på Wetherspoons som stoltserade med sin "swedish cider" (kopparbergs) innan vi drog hemåt. Jag gled in i Cambridge Court vid 2-tiden och skulle jobba tidigt på Abercrombie&Fitch dagen efter så jag hade för avsikt att helt utmattad efter dagens soliga äventyr gå direkt i säng, men grannarna satt uppe och ville snacka så det blev någon halvtimmes fördröjning. Sova kan jag göra den dagen då det inte finns folk som vill prata med mig. Nu skiner solen över London.