min flygande frände försvann
Det hände en av de soliga dagarna i London för två veckor sedan när jag och mina flatmates Ivan och Emelie var lediga och på väg till Victorias Park i sällskap med min vän Boo Merang. Livet lekte och jag såg fram emot att än en gång låta Boo leka i harmoni med de varma vindarna, för att sen återvända till min trygga famn. Utanför parken finns det en öppen yta och jag var ivrig att testkasta min vän, som kvickt gav sig iväg på ännu ett av sina konstflygnummer, men något var kasst med mitt kast.
En ursprungslondonit hade för ca hundra år sedan varit dum nog att plantera något som idag skulle vara ett gigantiskt träd, precis där min boomerang skulle göra sin sista sväng för att, som vi båda planerat, vackert sväva tillbaka till mig medan de för dagen lättklädda kvinnorna inne i parken jublade. Min vän kom inte tillbaka den dagen och jag kände hur solskenet fick allt svårare att tränga in i mitt nattsvarta sinne. Det var det största träd jag nånsin kastat upp något i, med en stam större än Cherokeeindianernas, och jag och insåg efter tio minuter på Ivans axlar att jag aldrig skulle nå det första möjliga fästet även om jag med meriter från bollplockning i de skyhöga träden kring Malmö Stadion ändå vill räkna trädklättring som min gren. Varför. Varför jag?
Nej, det blev aldrig samma sak att kasta boomerang i parken utan en boomerang.
Folk i London kommer och går. Jag ser varje vecka någon ny vän försvinna hem till vardenukommerifrån för att aldrig mer ses och hade hoppats på att vad vi hade var något speciellt, en vän som alltid skulle återvända, men all good things have to come to an end, som Nelly Furtado så vackert sjöng. Jag tänkte att den självlysande Boo Merang kanske kunde lysa om natten, men fann vid ett nattligt parkbesök att han, likt mitt hopp om att återse honom, nu var lika mycket släckt som jag och min far. (Jag vet att släckt/släkt stavas olika men ändå)
Det hade nu varit två veckor av förnekelse sedan min vän fick träsmak och svek mig för någon äldre och större med engelska rötter, när jag klev in på Bonds efter en dag på Abercrombie & Fitch. Jag hade handlat lite kläder till Emelie hos oss för att hon skulle få rabatt och hon hade tydligen något till mig med.
Den numera helgonförklarade Emelie hade på sin morgonpromenad funnit min vän på marken utanför parken. Vinden hade fört honom ur sin fångenskap, tillbaka till mig, och jag funderar på om livet kanske trots allt har en positiv mening. På tal om mening. Du har just nu läst 465* ord om hur jag förlorade och återfick min boomerang. Tack.
*Påhittad siffra, om du räknat och funnit den felaktig, meddela mig gärna och fundera även lite över vad du gör av ditt liv.
Kommentarer
Trackback
