Relativt Relevanta Reflektioner

"Nu gör han det igen", noterade Xiao och Emelie under en promenad i London efter jag givit mitt långa utlägg en paus för att sedan helt tappa tråden. "Så fort han ser ett skyltfönster stannar han upp en kort stund och glömmer vad han pratade om", skrattade de och syftade då inte på mitt intresse för modet utan snarare något de uppfattar som min fåfänga. Mina vänner försäkrade direkt att jag var så duktig på att snabbt återkomma till ämnet att det aldrig blev en jobbig egenskap och jag hoppas att de inte ljög. 

Mannen med solglasögon som ofta kommer in mitt på dagen och tar en halv pint öl på bord tre känner också till det. Bord tre ligger precis framför Bonds mest diskreta spegel och tjänstgör ofta som en sista försäkring innan ett skift om att frisyren är ok och att jag inte har något mellan tänderna, vilket mannen, som en gång vände sig om och sade "det ser bra ut som vanligt, gå och jobba nu", också blivit varse om. 

Numera är spegeln min näst sista försäkring och halvpintmannen min sista.

På Abercrombie & Fitch har alla fåfänga snyggingar hittat rätt. Var jag än står kan jag hela tiden se mig själv i olika vinklar och tackar gud att jag trots den perfekta toplessmodellen, som några gånger går på break genom butiken och påminner oss andra män om vår fysiska begränsning efter att ha stått i entrén och blivit fotograferad med exhalterade kvinnor hela dagen, inte har några komplex för mitt yttre, något som i detta spegelhus hade blivit smärtsamt påtagligt. På Abercrombie & Fitch flödar fåfängan lika fritt i luften som vår parfym som vi en gång i halvtimmen sprayar hela butiken för att ge kunderna den rätta atmosfären och jag ligger i lä, men så fort jag kliver ur det stora gråa huset så börjar det igen. 

"Spegelbilden blir aldrig snyggare än den man ser i bilrutor", sade min vän och överman inom detta området, Kappe, under en promenad i London och visade sig än en gång träffat tjurögat. I en bilruta får man en perfekt vinklad bild av sig själv. Jag kan se ner på spegelbilden, som visar mig underifrån vilket gör att jag ser längre ut. Bilrutorna skänker en helhetsbild utan några förödande detaljer och finns alltid tillgänglig om jag någon gång skulle tvivla på vilket budskap mitt yttre förmedlar till omgivningen. 

För många kan detta uppfattas som fåfänga, självupptagenhet och narcissism, vilket det säkert också är, men jag tror att det är viktigt även för beteendet gentemot sin omgivning att kunna ha en bra relation med sin spegelbild. Hur ska du kunna möta världen varje dag om du inte ens kan se dig själv i spegeln? Hur ska du kunna vara ärlig mot andra om du inte kan vara ärlig mot dig själv och inse att personen där på andra sidan är du? Hur ska du kunna utläsa något utifrån medmänniskors tal och kroppsspråk om du inte är kapabel att känna dig själv?

Något jag inte heller förstår mig på är hur vissa (alltid tjejer) kan ha en fobi för att bli fotograferade. Vill de inte att deras existens ska bli bekräftad? Att du inte blir bra på en bild behöver väl inte göra något, alla i närheten ser ju hur du ser ut i verkligheten! Att i efterhand radera pinsamma bilder är en sak, men en person som inte vill vara med på en bild anser jag är den egoistiska och fåfänga i sällskapet, snarare än den som vill vara med på alla bilder. Det är även dödsstraff på att radera bilder från en kamera som fortfarande har ledigt minne kvar.

Efter att ensam ha gett mig iväg på detta äventyr har speglarna som ständigt omger mig även skänkt mig en möjlighet att för en stund koppla av och minnas mina nära där hemma. Tittar jag tillräckligt länge och koncentrerat på min spegelbild, kan jag börja tänka på någon i min nära släkt och se dennes ansiktsdrag bli tydligare i mitt eget ansikte. Efter en stunds stirrande och fokusering blir det som att se den andra personen, och inte mig själv, på den andra sidan av spegeln. Prova gärna själv.

Spegeln är din vän. Lär känna den och lär känna dig själv, för att lättare lära känna din omgivning.