Relativt Relevanta Reflektioner

Jul, jul, strålande jul. Det blev ingen vit sådan i London men det kan man tydligen ej heller längre räkna med därhemma efter att växthuseffekten numera använder sig av vår största högtid för att göra sig hörd. Jag gick upp tidigt och tog en 50 minuters joggingrunda för att jag, med ett samvete lika gott som maten jag satte i mig, nu tillfullo skulle kunna njuta av juldagarnas läckerheter. Väl hemkommen väntade mitt årliga julbad som inkluderar klassisk musik och tända ljus innan jag ren med en röd mule kan kliva upp och leva mitt smutsiga liv i ett år till. Ivan och jag började därefter med matlagningen samtidigt som vi kollade på eminenta Fawlty Towers och öppnade den första, andra och tredje glöggflaskan som vi köpt in dagen till ära. Det tog en bra stund att laga mat och detta var första gången jag faktiskt hade en del i julmatlagningen. Kunde något av dessa två faktum ha påverkat de andra?

Snart tvingades vi bege oss till Tesco för att fylla på med ingredienser och blev där omedelbart varse om att den 24: e december i detta land inte ägnas åt mys framför Kalle Anka, tomte och julklappsöppning, utan åt KRIG. Köerna i vår lokala Tescoaffär uppmättes till cp-långa och tog ganska exakt 40 minuter att ta sig igenom.

Hemma i CC12 fortsatte vi sedan att med all mat och mycket kärlek komponera den julsymfoni som snart skulle spelas upp för våra smaklökar. Ivan höll i dirigentpinnen och jag spelade andrafiolen.

Slutligen åt vi. Köttbullar, Prinskorv, Janssons Frestelse, Skinka, Potatis, Rödkål, Ägg, Vörtbröd, Knäck och Julmust var några av dagens kära återseenden en julafton då Kalle Anka trots allt lyste med sin frånvaro.

Paketleken gick relativt bra - jag drog hem kvantiteten medan Erik fick kvaliteten i paketen och Ivan B, som bara fick ett paket, fick en kontaktomvandlare som jag köpt med tanke på de jobbiga trehåliga kontaktuttagen här. Problemet var att jag inte tänkt på att detta var en omvandlare som gjorde ett tvåhåls- till ett engelskt trehålsuttag vilket inte var till någon stor nytta innan han köpt några elektroniska produkter här som han ville använda hemma.

Nu mös vi lite till Galenskaparna innan vi tog en promenad och gick och lade oss. Imorgon var det ju jul igen.

Denna gång firades det på engelskt vis- genom att stänga av all buss-, tunnelbanetrafik och affärer i denna mångmiljonstad. Det var som att staden som aldrig sover nu plötsligt hamnat i en koma där vi för en gångs skull prisade araberna som inte firade jul och därmed höll sina off-licenseaffärer öppna för dem som i kriget dagen innan kanske råkat missa en flaska vin eller två. Jag, Erik och (svart)Ivan tog en taxi till vännerna Dan&Lovisa där Dan i köket visade hur en engelsk julmiddag med kalkon skulle tillagas. Dagens kalkon var kanon.

Vi åt oss proppade och snart var Erik utslagen i soffan. Därefter drack vi glögg och drog några South Park- och Family Guy-avsnitt innan även vi, utmattade av magens hårda arbete med att smälta maten, somnade. Julen i London var över och jag var glad över att detta land som missuppfattat så mycket trots allt förstått innebörden av vad julen faktiskt handlar om;

Att få äta i lugn och ro.

Nobu är bra pengar men detta beror främst på att man jobbar mycket och därmed inte har någon ork att på sin lilla fritid spendera några pengar.
Nobu är av så pass hög klass att mina limjulpysseldagar i skolan inte ens är värda att nämna i jämförelse (Avd.Hög Klass).
På Nobu höll designern Karl Lagerfelt häromveckan sitt party för märket Chanel med Claudia Shiffer, Natalie Imbruglia, Dani och Kylie Minouge på gästlistan där Kate Moss och Kelly Osbourne påtagligt berusade (Kate Moss kan inte behöva många champagneglas innan det är TjenaMoss för henne) blev tagna på väg in i personalomklädningsrummet på ovanvåningen för att försöka röka utan att behöva gå ut.
På Nobu har jag träffat och snackat med Fredrik Ljungberg hela sex gånger och svarat på alla storstjärnans frågor om mitt liv.
Nobu är en otrolig erfarenhet för en bonnapåg som jag, men jag kände att det ändå snart var dags att kasta in handduken. En och en halv månad återstår här och jag ville gärna ha lite fritid under mina sista dagar som Londonbo. Nu gällde det att sluta gilla mitt jobb som efter en slitsam introduktionsfas nu faktiskt ändå tjänstgjorde som en okej arbetsgivare - ett avsked blir ju så mycket lättare att ta då.
För varje dag närmre mitt sista skift som gick gillade jag det mer och tillslut sköt jag upp min uppsägning med ytterligare en månad. På Lördagen den 15 Decmber tog jag del av den stora julmiddagen på jobbet och blev på Söndagen avtackad av Londons no1 restaurang med champagne och god mat hela dagen. Väl timat. Nu väntar en lugn jul och nyår innan det nya året tar vid med nya äventyr.

Det märktes under min Sverigevisit och det blir alltmer påtagligt; Londons dyra livsstil och dess medborgare utan respekt för den har fått även mig att förlora det järngrepp jag tidigare hållit mina slantar i. Eftersom Nobu både ger mig mer pengar och mindre fritid att spendera dem på har min Londonvistelse sedan jag började där snabbt vänts till en plushistoria vilket givetvis blir märkbart i mitt vardagsliv.

• Jag köper månadskort till tuben istället för veckokort. För att jag tjänar 6 pund/månad för det? Nej, men för att de nittio punden i månaden man lägger ut nu är mindre kännbara.
• Jag köper av samma anledning inte mina tuggummin i småpaket utan i gigantiska burkar.
• Jag plockar inte längre upp 5,2 eller enpencare från golvet.
• Jag bär oftare skjorta.
• Jag har lagat mat en gång sedan jag började på Nobu, vars buffé ändå håller min hunger stillad större delen av dygnet.
• Kan jag inte bestämma mig för vilken färg jag ska köpa tröjan i så tar jag båda.
• Jag kan numera titulera mig ägare av vad man i vardagsmun kallar för finskor - ett ord jag, med hur bra skor varit att bolljonglera med som måttstock för dess kvalitet, aldrig tidigare tagit i min mun.
• Det händer numera att jag t o m betalar för vatten.

På min lediga dag...

...Klippte jag mig gratis men det tog två och en halv timme*...

...Kopplade jag av med en kopp te samtidigt som jag stickade på min vintermössa...

...Mailade jag, facebookade jag och skötte en del andra ärenden på internet...

...Såg jag med Robert några avsnitt av den faktiskt stundtals lysande komediserien Kvarteret Skatan...

... Åt jag med Johan och Marcus en rejäl och lång middag med svenska köttbullar, potatismos, lingonsylt och många tankar kring livet...

...Ringde jag några samtal...

... Tog jag med Marcus och Emma på en promenad till Hyde Parks Christmas Wonderland och köpte Englands tafatta glöggimitation - Mulled Wine - som ändå värmde fint...

... Såg jag tillsammans med Lovisa, Marcus och Emma på Dan och Robban som framförde skön livemusik med gitarr i några timmar...

...Minglade jag med gamla kunder och kollegor...

....Tog jag några Magners med Dustin, Sara, Emma, Lovisa, Dan, Marcus, Evelina och Jonas innan jag gled hemåt.

För många låter en heldag på Bonds kanske som ett slöseri med ledig tid, men så mycket får man sällan annars gjort på en dag någon annanstans.

Hemresan skulle inte bara vara en njutning, ansåg min far som i all välmening hade bokat in en tandläkartid redan på måndagen att våndas över. Jag försökte förklara för Mats att jag kommit hem för att fira min 20-årsdag och därmed inte ville sätta mig i en stol för att utelämnad i den vitklädde sadistens våld nu riskera överlevandet av denna, men innerst inne visste jag givetvis att det inte bara handlade om att gå dit för att bli offer för någon ful pluggis med misslyckade läkarambitioners inre hat mot oss lyckliga människor.

Jag betalar numera 35 kronor i månaden för att stilla oron över att som pensionär se tänderna en efter en trilla av tills jag inte ens kan uttala meningen "jag var i alla fall lycklig då", men det nyinförda månatliga avdraget har inte direkt gjort mig till en stammis i vårdcentralens nedre våning med korridoren och de många rummen som för mina tankar till Hostelfilmernas tortyrgångar. Lyckligtvis hade jag haft en natts sömn att ta igen och därför varit för trött för att riktigt ta de vitklädda tandläkarspökena som försökt hålla mig vaken på allvar.

Nu satt jag åter i detta dödens väntrum och väntade på att den maskerade munmördaren skulle välkomna mitt namn till rummet som i min barndom kamouflerats med bokmärken, bananlack och barnbilder som någon slags nutida gaskammare. Tanken på mitt förra besök här, när min relation till den östeuropeiska tandläkaren, efter jag inte reagerat på att denne ropat ut namnet Bette några gånger innan en svensk fått ordning på uttalet, hade förstörts direkt vilket ledde till en halvtimmes oral tortyr som hämnd.

Min tandhygienists brytning fick mina fördomar att slå på varningssirenerna men kvinnan var mycket trevlig och jag gjorde mitt bästa för att skapa den atmosfär mellan oss som i förlängningen kanske skulle ge mig nåd. I början är de alla trevliga, tänkte jag och slog mig ner i den elektriska stolen. Jag fick inte visa något tecken på rädsla så jag pratade på, men ville heller inte verka för självsäker, sådana personer älskar dessa före detta skolnördar att med något fiskekroksliknande vapen ta ut sitt inneboende hat mot klassens populära på.

Nu satt jag i vilket fall där och underkastade mig denna färöiska kvinna som med frågor om mitt liv försökte skapa en konversation som i och med min maximalt öppna mun blev komplicerad och övergick tillslut i en monolog om hennes färöarnaresa förra året. Hur mycket smärta hon än bringade min mun var det bara att bita ihop.

Monologen fortsatte och jag började undra när denna prinsessa skulle förvandlas till häxan jag visste att hon, precis som alla andra i hennes bransch, innerst inne var. Precis som med de andra hade säkerligen även hennes empati under oändliga träningspass med järntillhyggen mot oskyldiga låtsasbarn, brutits ner, tills hon med en isländsk fårslaktares hjärtkallhet tillslut kunde motta sin legitimation. 

Jag väntade på gnället om tandtråd som ofta följs upp av lite extra riv och blodspill i det av läsk försvagade tandköttet, men istället fortsatte hon att berätta om Färöarna samtidigt som instrumenten dansade i harmoni med mina stenhårda, vita och rena tänder.

Efter att ha gått igenom det vanliga men fortfarande utan ett ord om vad som försiggått mellan min undre och övre käke, så förklarade min vän att det var allt för idag och förmodligen ett år framåt. My bett you are, sade jag och tackade ödmjukast utan en tanke på att dölja min lättnad efter att återigen stått öga mot öga med döden och segrat.

Love me Tänder, Love me Do.

Lördagen, den sista dagen av min Sverigevistelse, började med att jag tog päronen med mig för en fika hos Kappes familj innan jag solade, desperat slängde in massa skivor i min nya dator och i sällskap av Mats korsade sundet innan även vi skiljdes åt på Kastrup. Några ord i min blogg senare kan jag nu snart landa i mitt England.

Tillbaka i mitt Crib - Casa Nostra CC12

På Fredagen tog jag det lugnt och gled in till Lund för en lång fika med Erika på Arimann.
Vi träffade av en slump Xiao som gled runt på plastisrinken som de smällt upp på det julmysiga stortorget i staden. Sedan var det Highway to Hell singborg där jag och My åt svensk pizza med sallad och kollade på svensk standup. Jag skulle vilja vara lika arg som Magnus Betnér men skulle nog alltid vara för nöjd med allting för att lyckas i hans bransch. På hemvägen fick jag en timme över i Lund och tog en lång promenad för att kolla läget på stans uteställen där man alltid hittar vänner. Jonas och Albert gjorde mig sällskap på tåget.