Tandläkartankar
Hemresan skulle inte bara vara en njutning, ansåg min far som i all välmening hade bokat in en tandläkartid redan på måndagen att våndas över. Jag försökte förklara för Mats att jag kommit hem för att fira min 20-årsdag och därmed inte ville sätta mig i en stol för att utelämnad i den vitklädde sadistens våld nu riskera överlevandet av denna, men innerst inne visste jag givetvis att det inte bara handlade om att gå dit för att bli offer för någon ful pluggis med misslyckade läkarambitioners inre hat mot oss lyckliga människor.
Jag betalar numera 35 kronor i månaden för att stilla oron över att som pensionär se tänderna en efter en trilla av tills jag inte ens kan uttala meningen "jag var i alla fall lycklig då", men det nyinförda månatliga avdraget har inte direkt gjort mig till en stammis i vårdcentralens nedre våning med korridoren och de många rummen som för mina tankar till Hostelfilmernas tortyrgångar. Lyckligtvis hade jag haft en natts sömn att ta igen och därför varit för trött för att riktigt ta de vitklädda tandläkarspökena som försökt hålla mig vaken på allvar.
Nu satt jag åter i detta dödens väntrum och väntade på att den maskerade munmördaren skulle välkomna mitt namn till rummet som i min barndom kamouflerats med bokmärken, bananlack och barnbilder som någon slags nutida gaskammare. Tanken på mitt förra besök här, när min relation till den östeuropeiska tandläkaren, efter jag inte reagerat på att denne ropat ut namnet Bette några gånger innan en svensk fått ordning på uttalet, hade förstörts direkt vilket ledde till en halvtimmes oral tortyr som hämnd.
Min tandhygienists brytning fick mina fördomar att slå på varningssirenerna men kvinnan var mycket trevlig och jag gjorde mitt bästa för att skapa den atmosfär mellan oss som i förlängningen kanske skulle ge mig nåd. I början är de alla trevliga, tänkte jag och slog mig ner i den elektriska stolen. Jag fick inte visa något tecken på rädsla så jag pratade på, men ville heller inte verka för självsäker, sådana personer älskar dessa före detta skolnördar att med något fiskekroksliknande vapen ta ut sitt inneboende hat mot klassens populära på.
Nu satt jag i vilket fall där och underkastade mig denna färöiska kvinna som med frågor om mitt liv försökte skapa en konversation som i och med min maximalt öppna mun blev komplicerad och övergick tillslut i en monolog om hennes färöarnaresa förra året. Hur mycket smärta hon än bringade min mun var det bara att bita ihop.
Monologen fortsatte och jag började undra när denna prinsessa skulle förvandlas till häxan jag visste att hon, precis som alla andra i hennes bransch, innerst inne var. Precis som med de andra hade säkerligen även hennes empati under oändliga träningspass med järntillhyggen mot oskyldiga låtsasbarn, brutits ner, tills hon med en isländsk fårslaktares hjärtkallhet tillslut kunde motta sin legitimation.
Jag väntade på gnället om tandtråd som ofta följs upp av lite extra riv och blodspill i det av läsk försvagade tandköttet, men istället fortsatte hon att berätta om Färöarna samtidigt som instrumenten dansade i harmoni med mina stenhårda, vita och rena tänder.
Efter att ha gått igenom det vanliga men fortfarande utan ett ord om vad som försiggått mellan min undre och övre käke, så förklarade min vän att det var allt för idag och förmodligen ett år framåt. My bett you are, sade jag och tackade ödmjukast utan en tanke på att dölja min lättnad efter att återigen stått öga mot öga med döden och segrat.
Love me Tänder, Love me Do.
När jag lämnat vårdcentralen bakom mig märkte jag hur den där tanken på att hädan efter borsta tänderna så mycket det går, som jag tidigare kallsvettig i väntsalen lovat mig själv att göra om jag skulle komma levande ut, nu började övergå i en vilja att fira det faktum att det nu återstod ett år av frihet innan nästa besök i helvetet skulle äga rum. Det blev därför ingen fluorlösning på apoteket utan bar istället av till Olas Lidl. När jag kom hem skulle min kropp bestå av mer julmust än blod. Då skulle jag ju även slippa sola.
