Relativt Relevanta Reflektioner

Finns det någon mer än jag som anser att lagboken borde regleras en smula och lagligförklara brottet vållande till annans död i de fall där offret yttrat ovanstående mening? Jag menar såklart inte att de som fallit för en brottsling förtjänar att bli mördad av denne, men att de som av någon anledning alltid dras till gangstas och därefter frågar "varför kan jag aldrig träffa en snäll kille?" innan hon nobbar tio svärmorsdrömmar och slänger sig i famnen på någon kille som trots några lik i garderoben är "hur snäll som helst mot mig", borde vara lagliga att avrätta för dessa snälla killars skull. I skolan var det ju alltid(inte i min skola dock, där var det jag) klimpen-typen i nian som fick tjejerna på fall och man hoppades ju på att det som mamma sade om att de snart skulle växa upp och förstå att det var de som gjort läxan och ätit sin spenat som man tryggt kunde luta sig mot, men tiderna förändras och jag tvivlar nu på att vissa kvinnor någonsin kommer förändras i sin lockelse för dessa farliga män som man tror sig vara ensamma om att kunna "bota". Jag talar såklart om att Helge Fossmo gifter sig - igen. 

Jag har inte sett kvinnan än, men frågar mig bara hur det ens kan finnas tankar i mitt huvud på om jag kommer att dö utan att ha träffat den rätta (eller träffat henne utan att veta om det) när en hustrumördare och ökänd man av hans kaliber kan vara omsvärmad av kvinnor även när han sitter i fängelse. Är detta kanske ett levande bevis på att du får brudar om du blir känd - oavsett vilket sätt du blir känd på, snarare än ett bra exempel på att bad boys alltid kommer att stå, eller tränga sig, först i kön till kvinnornas hjärtan?

Det har jag inte tid att fundera på nu. Jag är tillbaka i London och fann att mycket faktiskt förändrats sedan jag lämnade staden. Hjärtat Hanna är borta och en okänd man låg i min säng och sov när jag kom hit, men Hanna kommer jag lyckligtvis att återse på Roskilde och killen i min säng heter Karl, jobbar på bank och är en riktig karl som aldrig skulle slänga underkläder på golvet.

Många svenskar har dock drabbats av den hemlängtanepidemi som drar över London och jag fann det bäst i att redan min första dag inhandla min nya vän - en boomerang. Den är självlysande och såldes med en ljusstav att placera i mitten för nattligt användande, men jag sparar nog detta tills jag lärt mig hantera den med stil, det kommer att bli en lysande show.

Jag ska träna hårt och få min vän att, till skillnad från alla andra, alltid komma tillbaka. Emelie såg mig redan i tisdags klara det några gånger innan jag fick storhetsvansinne och ville få den runt en stor gran som den fastnade i. Eftersom vi inte hittade den ansåg vi det bäst att återkomma till parken på kvällen för att se den lysa och plocka ner den, men jag klättrade snart upp och kunde efter tjugo minuter i den gigantiska granen hitta den och få ner den för att fortsätta mitt övande. Boomerang är en jobbig gren och det var just en jobbig gren den råkade hamna på. Min vän Ronan råkade dagarna efter också ut för granen i Bethnal Green (även kallad Bethnal Gran)och fick klättra en stund, men Jag Ska bli grym på detta. Det tycks dock alltid finnas träd i närheten och i Hyde Park igår var det återigen dags att träna mig på att klättra. 

Jag saknar också Sverige men försöker intala mig det troligtvis relativt sanna faktum att folk, om jag stannat några veckor till,  hade slutat ringa, alla hade jobbat och saker och ting hade blivit som vanligt igen. Men så som jag minns sommarskåne nu så var det underbart. Alla var glada att se mig och folk jag inte ens hade hoppats skulle veta vad jag hette frågade hur London (och Beckham, ständigt dessa Beckhamfrågor!) var. Hellre vara borta och längta till varandra än att vara hemma och längta bort från varandra, tänker jag och lovar alla underbara kvinnor och män som förgyllde min semester: Jag kommer snart tillbaka. Som boomerangen.