Midsommarminnen - ett måste för emigranter?
Då var det åter midsommar och alla svenskar bubblar av patriotism. Ja, alla svenskar utom de som befinner sig i Sverige. Det räcker med att åka till London för att få en bild av den svenska midsommaraftonen som en sådan höjdpunkt på varje år att den i jämförelse får julafton att framstå som ett plastigt kommersiellt jippo och påskafton som en meningslös dammig ursäkt för att få några dagar av chokladäggsfrosseri ledigt. Plötsligt tycker alla att det är kul att dansa små grodorna, att surströmming visst smakar gott och att inget ösregn väl kan hindra en att binda björkris och blommor runt en stång i form av en jättepenis.
Jag jobbade i fredags kväll och det gjorde nog de flesta londonsvenskar, för midsommarfesten i Hyde Park var planerad för lördagen(inte planerad i min kalender dock). Efter att ha varit på gymet och en runda på Brick Lane med Annie och hennes vän Rosanna (Fick ett sms från en total främling som jag, efter att jag gått igenom mitt kvinnoregister, ansåg endast kunde vara den enda Annie jag kände dvs en gammal flört från Göteborg, men det hela klarnade snart och det visade sig vara en vän till mina kusiner som snart flyttar hit och är varmt välkommen på Bonds), gick jag och åt på Bonds, dit snart Samuel, Joel och Carro dök upp och vi tog en promenad i HP. Så fort vi klev in i parken mindes vi alla direkt det som kanske ändå är det som kännetecknar den svenska midsommaren mest.
Var det kanske midsommarstången?
Dragspelsmusiken och sången?
All delikat(förutom fisken, har aldrig riktigt nappat på den) mat?
Nej, ösregn givetvis. Vi skulade i en halvtimme och överröstade giganten Peter Gabriels livekonsert längre bort i parken samma kväll, med de nya hitlåtarna av genierna Timbuktu, Timbaland och E-Type som jag och mina bärbara högtalare glatt introducerade mina vänner inför. Jag, Samuel och Carro åt, eftersom de skulle lämna London på tisdagen, en sista middag tillsammans, innan vi åter begav oss till den 
allmänna träffpunkten Bonds. 
Där kryllade det av svenskar som skulle in på grannklubben the Loop, som kvällen till ära hade ett Scandinavian Midsummer Party, så jag slog mig ner bland mina spanska vänner från ZARA som snart tvingade in mig med löften om drinkar. Annie och Rosanna kom också till Bonds och the L
oop denna kväll som jag försökte förklara för spanjorerna att det var Golden Times med sin stora hit "Summertimes" som de dansade till på det av svenska, norska och danska brats (i dubbel bemärkelse)packade dansgolvet. Jag gled hemåt men träffade på ovanvåningen Emelie, Joel, Erik och Tess, vilket fick mig att stanna någon timme till innan vi gemensamt drog hem till Bethnal Green och insomnade i en midsommarnattsdröm som i mitt fall endast varade i fyra timmar innan Abercrombie&Fitch behövde mig.
Även söndagskvällen blev en ljuspunkt trots ett ihållande regn. Jag, Emelie, Dan och Lovisa fick tag i de sista biljetterna till kvällens show på Englands största comedy club - Comedy Store på Piccadilly Circus, där vi fick njuta av brittisk humor i två timmar av konstanta skrattattacker. Denna kväll var det inte stand up, utan istället improvisation, som stod på schemat och jag har aldrig sett en skickligare akt på scen än det som dessa fem helt oförberedda comedyproffs(som tydligen var väldigt stora i England) bjöd en engagerad och öldrickande publik på.
Lovisa, Emelie, Dan och Jag såg med ett två timmars konstant leende de skickliga komikerna på scen i Comedy Store.
