Relativt Relevanta Reflektioner

I Lordags checkade jag ut fran mitt hostel for gott och ska nu bo de sista natterna innan flytten pa Torsdag hemma hos Ivan m fl pa Edgware Road. Darefter gav jag mig till Barcley's med ett uppdrag som jag hade hort skulle vara nagot av det svaraste i London (alltsa tatt efter forstaplaceringen pa svarighetsskalan - att korsa en vag oskadd) - att skaffa ett bankkonto. Efter en gemytlig pratstund med en harlig kille med grekiskt ursprung sade jag efgaristo (vet inte hur det stavas men det betyder tack pa grekiska) och gick ut dar med mitt konto klart. De hade ett samarbete med A&F vars alla 500 vackra anstallda kommer att fa sina loner pa ett Barcley's-konto.

Nar jag lamnade mina uppgifter pa A&F sa blev jag tillfragad om jobb och stannade dar tills jag skulle borja mitt pass pa Bonds. Forst fick jag prova och fa en uppsattning byxor, skarp, flip flops (alla maste jobba i flip flops och jag tror det ar tveksamt om mina fotbollstanaglar kommer att locka fler kunder till att kopa klader) tva uppsattningar av piketrojor och t-shirts. Sedan strok jag lite skjortor och minglade lite i den nattklubbsliknande affaren som ska skanka kunderna en upplevelse av positiv energi, sportighet, amerikanism, sexighet och laganda, innan jag drog till Bonds for att dra pa mig st:Patricksdayshatten och fira med jobb till stangning. En Lyckad Lordag var over.

Sondagen var likadan. Forst A&F darefter Bonds, och jag gillar denna variation sa mycket att jag knappt tror att jag kommer att vilja byta det mot att bara ha ett jobb om mojligeten till dubblering kvarstar aven efter oppningsdatumet for A&F:s affar den 22 Mars, som tillsammans  med en halvnaken man exponeras pa stora planscher pa(vad som enligt mina egna berakningar i stunder av uttrakning) var femte dubbeldackare pa Londons gator.

Peace

Nu verkar det som om hosten ar tillbaka i London. Det var en harlig var och sommar, men det kanns som att man inte riktigt hann komma i shortsen innan det var over. Det snackas om sno denna vecka och jag skulle nog foredra det framfor detta standigt forradiska solsken som far mg att kla mig som om jag skulle ner till stranden i Hughada nar det fortfarande blaser iskalla vindar ute pa gatan.

Jag har en ledig mandag idag och det kanns bra aven om den klassiska pressen pa lediga dagar, att gora dem sa bra som mojligt, infann sig strax efter att jag slagit upp mina glansiga ogon imorse. Funderar pa att ringa till Abercrombie&Fitch(som jag hadanefter kommer att kalla for A&F) och kolla om de behover nagon hjalp i eftermiddag eller i morgon for att avdramatisera detta med min lediga dag, for om jag jobbar fem timmar dar sa har jag iaf astadkommit nagot och slipper att dras med dessa tankar pa sloseri med liv.  

Det enda som ar varre an en ledig dag ar en ledig dag med grymt vader. En sadan dag innebar att man maste gora klassiska harliga sommargrejor, sasom grillning, solning, fotboll med mera, hela dagen och ga upp jattetidigt eftersom sova ar nagot man kan agna dagar med daligt vader at.

Jag kan se tillbaka pa en valdigt lyckad helg. I fredags var jag pa ett litet infomote pa A&F som var valdigt intressant och jag vet redan nu att att vara en del av oppnandet av denna amerikanska modejattes Flag Ship Store, tillika dess forsta affar i Europa, kommer att bli en grym erfarenhet att stoppa ner i min ryggsack nar det ar dags att vandra livare pa min resa genom livet. Den ledande fragan ar bara om jag kommer att orka med denna hel-amerikanska image som gor detta marke unikt i denna delen av varlden.

Efter det begav jag mig till min forsta fredagskvall som barman pa Bonds och det var packat i dubbel bemarkelse. Pa samma satt som jag uppskattar nar ett dansgolv ar sa fullt att man slipper forsoka latsas dansa, sa var det sa tatt mellan de forfriskade businessmannen fran Bond Street att ingen behovde ta notis om den forvirrade svenska yngling som sprang mellan borden som en pingpongboll. Nar jag utmattad klev ur den varma lokalen motte jag upp min kare kusin Ante med vanner for att ta en ol med dem. Pa vagen hem sag jag en bil som precis krockat och stod pa huven ner i en rabatt helt uppochner(ett ord). Frackt.  

Jag saknar Din Gata 100,6 i mina oron. Varje gang jag far tillgang till internet sa ar den stora behallningen, forutom glada inlagg eller brev fran de kara dar hemma, att plugga in mina horlurar och slappna av till underbara toner fran skon musik kryddat med Ehsan, Sahman och Susannes verbala diarre. Nu har jag dock funnit ett bra komplement. Magic 105,4 spelar bara klassiska hits och skanker en guldkant pa min tillvaro med en mix av Abba, Roxette och Savage Garden mm. Igar gick jag till min forsta dag pa jobbet med laten "lovely day" av en okand artist, och det var just vad det blev.

Mitt nya jobb - att halla upp ol och sant - var som vantat svarare an det sag ut att vara, men jag stalldes inte infor nagra storre utmaningar och de tre timmarna gick snabbt undan. Trevligt folk.

I mandags morse gav jag mig ut pa min forsta dag som jobbsokande immigrant. Nu var det dags! Det var jag och min av cv:n fullproppade mapp, mot varlden och solen hade kommit till stan. Jag gick langs Oxford Street och betade av alla for mig intressanta affarer langs detta enorma shoppingstrak. Det blev mest kladesaffarer, men aven en del avstickare som t ex Disney's eget varuhus som f o bemotte mig valdigt bra och faktiskt hade en ledig plats. Hur coolt hade inte det varit!?

Jag gick nagra timmar och fick en hel del cv:n utdelade med blandat resultat. Jag gillade verkligen att anda kanna att jag sjalv kunde valja vilka affarer jag var intresserad av att jobba i, vilket ju om fallet sa blir, kommer att garantera mig en plats pa ett stalle jag sjalv tycker ar ballt. Mandagen var en nyttig erfarenhet och avslutades med att jag lamnade mitt cv till de nya tjejerna i Ivans lagenhets Pub/Restaurang dar de och en van till fick jobb direkt. Jag gick hem utan jobb, men full med hopp om framtiden.

Tisdagen sag ganska likadan ut, men jag kande anda att jag gjorde storre framsteg och besokte en hel del riktigt skona stallen. Det ar omojligt att beratta om alla, eftersom jag ju valt att endast ga in pa intressanta stallen. Nar jobbsokardagen gick mot sitt slut och jag sakta men nojd flanerade langs bakgatorna kring Oxford Circus, kom tva killar fram till mig. Efter att man varit har ett tag har jag vant mig vid dessa manniskor som standigt tigger om tva minuter av min dyrbara tid och jag sade att jag hade ganska brattom, men de forklarade att de inte ville salja nagot och det gav situationen en helt annan skepnad, for trevliga personer att prata med har jag alltid tid for.

De fragade mig om jag jobbade och jag berattade som det var att jag faktiskt just nu ar ute och letar efter ett jobb for att fixa hyran. "That's just perfect" tyckte de statliga unga mannen och berattade att de jobbade pa ett amerikanskt kladesforetag som just nu letade modeller till sin nya Flag Ship Store som inom kort skulle oppna i London. De undrade om jag hade mojlighet att komma pa intervju imorn och kom sedan pa att jag faktiskt kunde hinna till intervjun kl 4 om jag hittade ratt direkt. Har blir man erbjuden ett dromjobb och det enda jag behover gora ar att folja en uttommande vagbeskrivning, men med mina tidigare erfarenheter av att hitta ratt i London insag jag att det anda var lage att vara odmjuk och nej, jag hann inte dit i tid (de tre senaste orden ar en palindrom precis som dallas-sallad). Inga problem, jag ringde dit och fick en ny tid for intervju dagen darpa. Folk har berattar hela tiden om hur de fick det forsta jobb de sokte, hur de via konstiga sammantraffanden uppnatt fina jobb och pengar. Kunde detta vara borjan pa min egen solskenshistoria?

Det far framtiden utvisa medan jag fortsatter att vardesatta varje sekund har sa hogt det bara gar.

"Lika bra att du moter verklighetens London och blir ranad och valdtagen direkt" tyckte Ivan.

Vi var pa vag ut mot Peckham, ett omrade i sydostra london med ett relativt daligt rykte och ganget pa bussen dar vi var de anda vita manniskorna skamtade glatt om de faror som vantade oss nar vi kom fram. Ivans French Connection-kollega Chris och deras chef Scot, som jag for ovrigt snackade en del om anstallning med, var pa vag till en annan kollega pa en pub. Det var nagon festlighet pa gang men jag forstod aldrig vad och jag antog att det formodligen var tal om nagon slags hip-hop meeting.

Omradet sag ut som vantat, ganska ruffigt, men nar vi klev in pa puben visade det sig att det var deras van Nobby's syster som hade fodelsedagsfest och det var en harlig stamning dar. Mest harligt var givetvis den generosa buffen som vi glatt tog del av, samt den fria drickan i Puben. Svindyrt for festfixarna formodligen. Efter en trevlig kvall med nagra fina moten begav vi oss hemat. Jag somnade pa bussen och val hemma sa fick jag en underbar somn pa ivans madrass.

Idag har det inte blivit nagra stora aventyr och nu vantar snart sallskapsresan SOS pa svenska kyrkans TV, det ska bli ball. Inget kanns val mer svensk an dessa klockrena filmer med allas var superhjalte Stig Helmer Olsson i spetsen. Stig Helmer finns i oss alla.

I morgon ar det dags att ta tag i jobbsokandet, men jag ar inte speciellt orolig. Jag behover inte ha nagot jobb pa nagra manader om det nu skulle visa sig att jag inte ar intressant for denna engelska arbetsmarknad, vilket jag dock tror att jag ar. Min nyfunne van Eriks jobb pa en Gaybetonad bar med en enorm drickspotential for unga vackra man blir forsta anhalten i i mitt sokande efter en inkomstkalla.

Peace & Love

Igar kl 23.30 engelsk tid klev jag av planet och ja - det regnade.

Min resa ut i ovissheten blev ett aventyr fran forsta steg. Planet var lite forsenat, vaskorna tog an mer tid att fa loss och bussen fran taget kom en gang innan jag kom pa att det ju faktiskt var den jag skulle ta, men jag hade inte brattom, for jag var ensam och endast jag skulle fa betala priset om jag skulle raka bega ett misstag eller tva pa vagen. Alldeles for sent anlande jag till Piccadilly Backpackers - det hostel dar jag skulle spendera de tre kommande natterna. Min oro over jobbsokandet som vantar mig stillades ordentligt nar jag insag att till och med dessa kompletta idioter till spansk-knappt engelsk-talande hostelpersonal pa stallet lyckats skaffa sig en anstallning.

Nagot fel hade uppenbarligen skett och min bokning var inte langre giltig. Notter. Samtidigt som jag forsokte fa lite kontakt och eventuellt lite hjalp pa traven sa visade dessa servicemanniskor upp sin basta sida genom att leta igenom hela hotellreceptionen efter ett plaster till en blond tjej som sparkat pa nagot och nu hade ett brutalt blodande sar pa sin fot. Verkligen vackert att se ganget samarbeta for gasternas halsa. Tyckte mig se flera droppar komma fran saret och undrade nar det skulle bli dags att kanske ringa en ambulans istallet.
Jag drog vidare, gick en bit och hoppade sedan pa en buss med destination ivans gata. Att hitta hem till min van som erbjudit mig sovplats visade sig lattare sagt an gjort och jag befann mig plotsligt i en djungel av liknande byggnader mitt i Londons regniga fredagsnatt. Trots detta tappade jag aldrig mitt goda humor, jag var ju Dar nu! Nu fanns det inget att gora an att sjalv forsoka styra upp situationen och med skon musik i mina lurar gled jag sasmaningom in genom ivans port dar jag antligen kande att jag kunde koppla av pa riktigt.
Efter regn kommer solsken och idag gav vi (Ivan, Jag, Erik och Erik) oss ut pa en tripp till East London dar vi skulle ga pa en visning till en lagenhet att eventuellt dela tillsammans med ytterligare en person, Hanna. Det kravdes ingen lang diskussion (bara tva formiddagsbeer)  for att vi skulle bestamma oss och nu ar kontraktet skrivet, bara tolv timmar sedan man yrade runt pa londons bakgator med sina tva vaskor. Ibland gar det snabbt.

Vad galler Lill-Eriks skadespelare David Ponti sa ar han tillsammans med ake dem av Berts vanner som kanske kommit langst inom skadespelaryrket och efter min research har jag kommit over ett antal bilder pa hur han ser ut idag och vad han gor. Aterkommer med mer info om det senare. Nu ar det hog tid att fortsatta njuta av denna vackra eftermiddag i vrt nya hood i east london.

Take Care!

Ibland är det skönt att släppa kontrollen ett tag. Ibland är det skönt att inte låta beslut som tagits en dag tidigare styra ens situation i nuet, för ibland vill man leva en sekund i taget och känna friheten att själv under tidens gång göra sin egen planering.

Ibland, bara ibland, för i ett snöblaskigt Malmö igår förmiddag, där alla byggnader till synes var likadana, hade jag faktiskt kunnat offra stundens känsla av total självbevarelsedrift för att tidigare på dagen kanske kollat upp var Södertorps Äldreboende var placerat på kartan.

Jag provade att gå vänster, vänster och vänster innan jag tog vänster igen och kände hur dessa dyrbara sekunder av mitt liv i Sverige och på Jorden blev missbrukade av en ofrivillig kurragömma-lek med byggnader som trots sin oförmåga att röra sig ändå lyckats finna ett gömställe i djungeln av hus som var bra nog att låta mig leta i över en halvtimme innan jag efter samtal med både min storebror och farmor kommit fram till att jag gått förbi huset några gånger tidigare.

Jag skulle hälsa på mina farföräldrar som jag som vanligt inte träffat på länge. Detta blev extra påtagligt när jag inte hittade dit alls. Jag undrar om pensionärerna jag såg överallt kanske också letade efter samma hus som jag. Om så är fallet känns de, trots att det är deras hem, ändå mer berättigade att vara förvirrade än jag.

Det blev slutligen en gemytlig fika uppe i deras fina lägenhet och eftersom jag är ett fan av klyschor kan jag kosta på mig att säga att det där borde man göra oftare.

Därefter for jag hem för att även ta ett litet farväl av min mormor innan resan som snart närmar sig och blir alltmer påtagligt oplanerad. För så vilse som jag med min naiva inställning till mitt lokalsinne lyckedes bli i en liten stadsdel av Malmö vill jag inte känna mig i London. Ska nog skriva ut en karta. Snart.

Jag ogillar avsked. Sällan blir tidens gång och dödens närmande mer påtaglig än när man ser epoker nå sitt slut, för att lämna plats åt nya. Min vän David påpekade när jag for till Egypten att det mycket gärna kunde vara sista gången vi sågs i livet, även om man i sådana situationer lätt viftar bort dessa nattsvarta tankar med ett betryggande "vi hörs".

Efter studenten sade jag "klart vi ses i sommar" till många ansikten som jag nu i kyliga Mars fortfarande inte sett tillstymmelsen till, för en människa kan omöjligt leva sitt liv som en oändlig packa-pappas-kappsäck där vänner, aktiviteter och matriella ting bara adderas utan att någonting försvinner. Det hela handlar om att spara på erfarenheter och minnen, men givetvis blir jag livrädd när jag märker att även dessa två essentiella faktorer för personlig utväckling ibland fallerar.

Idag tog jag ett farväl av min Elin, som kunde varit mer tårdrypande än det blev, eftersom jag är lika övertygad om att jag kommer träffa henne igen som jag är att jag och David kommer mötas på något sätt. Det är trots mina starka inledningsord löjligt att göra en så stor sak av att jag försvinner ett tag, enär detta inte skulle få mina stapplande steg mot en oviss framtid att kännas lättare.

Framtiden ja, det känns som den kryper mot mig som ett rovdjur närmar sig sitt byte och snart står jag där på flygplatsen och har glömt att packa, växla pengar, boka vandrarhem, kolla karta, ta med pass, kolla vilken dag och när flyget går, men det är som vanligt jag som är extra orolig inför en avresa - det har hänt innan och visar sig i slutändan alltid vara positivt. Allt positivt välkomnas varmt!