Fel att Försöka Fly Från Fosterlandets "Färglöshet"
När Italiens eleganta landslag spelar klär de sig i slimmade ljusblåa dräkter trots att dess flagga är grön, vit och röd. Kanske på grund av denna passionerade nations kärlek till "il Mare" - havet. Hollands flagga är röd, vit och blå, men även detta land klär sig i en annan färg i samband med landskamper. Kanske har deras orange dräkter något att göra med ravekulturen som har ett av sina högsäten i landets pillerstinna huvudstad.
I lördags hade jag och Kalle bokat några av vänner överfyllda bord på Bonds som i sitt svenskflörtande visade Spanien-Sverige. Det kryllade av svenskar och jag kände plötsligt av den avsmak för svenskar som börjat växa inom mig.
Jag behöver inte prata med en svensk för att inse att vi härstammar från samma julmustens förlovade land och snart insåg jag varför. Det berodde inte på att vi, som min vän Roderick, klätt upp oss i gulblåa landslagströjor, utan istället på att även svenskarna använde en tredje färg för att knytas samman. Jag säger det inte för att sälla mig till de som av det man med negativ klang kallar svenskhet själv beskyller sitt eget folk för att vara tråkiga och negativa, men vi var alla klädda i grått.
Grå var också färgen som mötte mig när jag på väg hem blickade ut över ett stilla Öresund med Eminems Without Me ("Guess who's back, back again...") i hörlurarna som snart skulle komma att tjänstgöra som öronvärmare.
När jag klev av tåget var det grått, kallt och blåsigt. Människornas ansiktsuttryck var lika levande som de sakta avdomnande tårna i mina av NOBU utslitna skor. Mitt Lund var tomt, litet och bonnigt, tänkte jag efter att ha slagit mig ner på en av de stora stenarna utanför stationen som jag om somrarna spenderat timmar av mingel
sittandes på efter att skolan slutat. Jag förstod direkt vad dessa utlandssvenskar menar med det tråkiga Sverige, men det spelade ingen roll. Det var i tråkiga Sverige jag var på semester och inget skulle kunna hindra mig från att göra det bästa av varje sekund för att få så mycket kvalitetstid med så många bra människor som möjligt.
Det började med en fika i Londonbekantskaperna Xiao och Tesses sällskap.
Kommentarer
Trackback
