Relativt Relevanta Reflektioner

Jag kände på turistlivet när min bror och hans Elle var här och hälsade på vilket ledde till besök på såväl Madame Tussaude som London Eye.

Robbie williams var pytteliten (motsatsen till jättelik)

• Jag har återigen känt på det tuffa jobbliv jag nästan glömt bort efter att ha tagit det lugnt under sommaren. På Nobu har det tillsammans med några skift på Abercrombie&Fitch några veckor blivit veckor med kring 70 timmars arbete, vilket då ingen tid riktigt getts att spendera lett till att min ekonomi nu på några månader tagit ett rejält kliv uppåt och Londonvistelsen är nu efter fem månaders chill på plus igen.
  
  
• När jag i novemberhösten trott att den blåa himlen var ett minne blått har solen återigen värmt upp London där jag häromveckan tilläts spela fotboll i Hyde Park i bar överkropp med min vän William som omedvetet körde boomerangtricket på två svenska tjejer lite längre bort som han (och även jag) visade sig ha massa gemensamma gbg-vänner med. Klaga på Londonvädret går ju, men när var detta senast möjligt i Sverige såhärårs? Att prata med folk man inte känner alltså (och få svar).
  
• Häromdagen var det en kvinna i baren på Nobu som hade jättestora bröst.
  
• Nu är den ordinarie toalettkollaren tillbaka från sin semester och vi barbacks förpassas till våra ordinarie sysslor, tacksamma för den tid som varit och den dricks som kryddat våra löner de senaste två veckorna. För varje timme där inne lärde jag mig ännu mera om konsten att charma besökarna och utarbetade under den sista veckan några standardfraser som alltid gick hem. När någon kommenterade väggkonsten som består av röd färg som runnit ner och liknar blod sade jag alltid "Ja, de vägrade av någon anledning säga vart den tidigare toakillen tagit vägen", vilket ledde till ett skratt och pengar. En ännu säkrare replik var när jag angående att jobba där inne sade "it's nice to sometimes go in here to get some change", varpå ordet change, som förutom ombyte även betyder småpengar, skar rakt in i den rike mannens samvete. Den sista lördangen resulterade i storslamet 80 pund (ca 1100kr) på tre timmar när jag förutom att återse en alltid lika välklädd Ljungberg som tog mig i hand och kollade läget, fick besök av det irländska fotbollsesset Robbie Keane.
  
  
• Jag börjar även se ljuset i tunneln - julen. Först ska jag hem och fylla 20, därefter jobba några veckor till för att fylld med energi av min sverigevistelse suga ut de sista punden av Nobu innan jag slutar där för att riktigt koppla av över jul och nyår med lite jobb på Bonds som behöver hjälp. Januari är ett annat kapitel och blir nog ett lugnt sådant innan ett äventyr tar vid.
  
• Jag klev utmattad ut från en tuff kväll på Nobu vid tvåtiden en dag häromveckan. I den hippa klubben Funky Buddah som ligger vägg-i-vägg hade Timbaland en fest och ut därifrån klev den somaliska skönheten Zeinab från Abercrombie&Fitch tillsammans med hennes väninna. Jag kallade på henne och hon började skrika, som berusade kvinnor har en tendens att göra när de ser någon de känner igen. Hon kastade sig på mig och gav mig en puss på munnen, men sade "give me a snuggle, give me a snuggle" innan hon med tunga(subst.) och enorma somaliska läppar tog min oförstående mun (och ansikte) i sitt våld. Lika snabbt önskade hon mig efter en stund en trevlig kväll och fortsatte hemåt medan jag chockad stod kvar på trottoaren och torkade mig kring munnen. Eftersom jag trots allt är man gick det ju inte att känna sig antastad som en kvinna kanske gjort i min situation och medan jag funderade på om någon sett vad som hänt väcktes jag ur mina tankar av en röst: "How the fuck did you do that!?". "Did you even know her?". Jag nekade. Två killar från klubben stod ute och rökte precis bakom mig och hade precis bevittnat vad som nu gjorde mig till deras idol.  
  
• Jag kunde trots att jag inte varit där mer än tre gånger den senaste månaden, ändå glida in på Abercrombie&Fitch i tisdags och prova ut kläder för 270 pund (ca 3800:-) som jag sedan fick. Säga upp sig är ju så fruktansvärt onödigt när man kan hänga kvar så länge det går istället.
  
• Häromdagen tvingades jag ensam jobba i sakebaren på Nobu - baren som åt restaurangen gör kaffe, te och det japanska Sakevinet. Efter att tidigare ha spenderat en kväll med killen som alltid jobbar där räknade mina managers med att jag nu skulle behärska denna ädla konst, men ack så fel de hade. Kvällen med den fruktansvärt tråkiga mannen i den lilla baren som jobbat där i hundra år men fortfarande bara besvarade mina till en början ganska ivriga frågeställningar med ett "well, I don't know..." hade lett till att jag av ren uttråkning i egenskap av ickekaffedrickare frågat honom vad som hände om man drack jättemycket kaffe. Han sade att jag kunde pröva och det gjorde jag. Det började med några espresso, fortsatte med cafe latte och cappuccino via lite grönt och brunt te till några fler espresso och jag kände hur livet där inne i den lilla baren med denne man blev alltmer bättre. Snart skakade mina händer och nu förstod jag tydligare varför folk drack av det svarta giftet. Lycklig gick jag efter en kväll som började så illa till Bonds och drog några öl med mina after work-drickande vänner, så att jag vid fyratiden kunde somna in trots min överdos. Då detta var det enda jag mindes från mitt inlärningsskift i sakebaren var min prestation förståelig