Relativt Relevanta Reflektioner

Strax efter Stehag gick Kappe och borstade tänderna. Han hade nu ätit upp sin medhavda frukost och tog även med en burk hårvax för att, trots många rynkade pannor, konstiga blickar och kommentarer, nu utnjyttja dötiden vårt pendlande till skolan i Lund gav oss med att fullfölja morgonproceduren under några stopp inne på tågets toalett.

Min bästa vän hävdade att detta gav honom minst en halvtimmes extra sömn till skillnad från dessa stackars medresenärer som förgäves försökte förnedra detta nytänkande eftersom det gick utanför deras lilla ram. Dessa människor, utan tillstymmelse till hopp om att bli något mer än en del av den gråa massan, gick upp en halvtimme tidigare än K och gjorde sig klara framför nyhetsmorgon för att sedan sitta en hel tågresa till Lund och glo ut genom fönstret och gnälla om trötthet.

Ibland är det skönt att vara ineffektiv, slö och tom i sinnet bara göra ingenting. Men skulle jag ägna en timme i detta tillstånd, så skulle det ändå vara med syftet att jag då den följande timmen skulle kunna bli mer än dubbelt så effektiv som annars, vilket tillslut ändå visar sig spegla min ständiga strävan efter ett effektivt leverne unde min korta tid som människa.

Givetvis hade Kappe insett något som vi vinnare ser. Fortsätter man inte att försöka förbättras så försämras man och jag gillar att, samtidigt som jag försöker ta tillvara på varje sekund i livet, även i så många lägen som möjligt försöka att prioritera vad som ska skänkas livstid och vad som bör ske på så lite tid som möjligt.

Ingen som någon gång under mina tjugo levnadsår ätit tillsammans med mig kan väl ha undgått att jag oavsett situationens grad av yttre stress gärna ger mina matstunder högsta prioritet och så mycket tid som krävs för att i lugn och ro ta tillvara på denna överlevnadsprocess. I Nobus matsal sitter jag alltid kvar sist för att mjukt låta det sista av den enorma buffen glida ner i min magsäck. Mitt enorma matintag skall inte slarvas ner eftersom mitt välbefinnande i det långa loppet också är en slags effektivisering.

London är enormt och vad som definitivt kan effektiviseras är transporterna som tar av min tid och inte ger mig mycket livskvalitet i utbyte. När jag åker in till Oxford Circus vet jag exakt vilken dörr i Bethnal Green jag ska hoppa på i för att väl framme kunna kliva rakt ut till utgången. Detta sparar mig trängseltid nere i tuben. Jag känner numera till de flesta större stationers utgångar och har även räknat ut vilken dörr som gäller på O.C när jag ska byta till Victoria Line mot Nobu, där jag också kan kliva rakt in i utgången. Jag har genom tidtagning i början räknat ut vilka tubförbindelser och vägar som snabbast tar mig till mina olika jobb och genom detta tjänat sekunder, minuter, timmar och dagar som jag kan använda åt saker som betyder mer för mig än att stå långt under jorden och stirra in i någon reklamskylt - att äta i lugn och ro.