Mitt Liv som Toaneger
Igår var jag toaneger på Nobu. Alla som någon gång gått ut i London och känt behoven tränga på känner nog till detta i vårt hemland så vitt jag vet icke existerande fenomen. En man har på toaletten radat upp allt man kan behöva för att fräscha upp sig i denna mannens fristad innan man återvänder ut i den gemensamma lokalen för att återuppta jakten på lycka. Här finns alla tänkbara parfymer och deodorant, hårvax och geléer samt klubbor och tuggumin för den som kanske känner att det snart börjar närma sig lite hångel. Toaletten blir ett pit(t)-stop i dubbel bemärkelse och det hela styrs alltid av mannen på sin stol som greppar ens hand, häller tvål i den, sätter på kranen och ger dig en servett. Han är alltid stor och svart och vill givetvis ha dricks för sina tjänster.
På Nobu är det nu så mycket att göra att någon hela tiden måste befinna sig på toaletten för att hålla den fräsch. Toaletten speglar köket, sägs det, och det kan nog vara kloka ord. Nu var den ordinarie toalettkollaren på semester vilket ledde till att det beslutades att vi barbacks skulle turas om att axla jobbet som till en början bara kändes som absolut botten och egentligen bara gick ut på att torka kring de specialdesignade japanska handfaten som är platta och gör att vattnet stänker friskt när någon tvättar sina händer. Men. På toaletten är det lugnt och skönt jämfört med baren där tempot jag höll för att slå in mina genomsnittliga 60 varor/minut under min Lidl-karriär hade framstått som slow motion i jämförelse. Jag började underhålla mig med att kasta pappersbollar mot de minimala papperskorgshålen och räknade även ut att det även på Londons mest exklusiva restaurang förekommer smitningar från att tvätta händerna (närmre var tjugonde toalettbesökare myglade sig förbi denna enkla renlighetsprocess)men kom snart på bättre tankar. Även på en toalett borde det finnas bättre sätt att utnyttja (en vinnare använder här ordet utnyttja medan förlorarna istället väljer ordet fördriva) två timmar av mitt liv.
Jag började tänka mig in i de svarta männens värld. Vad gjorde de? Hur fick de tiden att gå? Vad motiverar dem att gå till jobbet? Svaret var enkelt. Dricks. I brist på både hårprodukter och andedräktsuppfräschare fann jag min chans till lite extraslantar i att helt enkelt räcka över några servetter när de rika människorna tvättat händerna. Snart började punden trilla in och jag följde ofta upp den minimala tjänsten att skänka dem en servett som annars låg i en hög precis framför gästen, med lite skitsnack (ofta inte bokstavligt talat då alltså) och mingel som jag inte brukar ha speciellt svårt för. Låt vara att dessa människor inte bryr sig om pengar men två gånger ansåg man att min insats var värd en £10(ca 140 kr)sedel som kvickt gled ner i min ficka som när jag efter två timmar blev avlöst av nästa kollega innehöll 40 pund(ca 540 kr).
Nu kommer jag aldrig mera att ha dåligt samvete för att jag inte dricksar killarna i min nya bransch - de måste ju vara stenrika om det inte nu vore så att jag fick bättre dricks i egenskap av att som vit och ung vara något lika exotiskt som kinesiska NBA-basketspelare . Jag hade lyckats och gick nöjd ut i baren där nu ruschen var över. Jag hade som en vit man slagit mig in i en svart bransch och kände mig lite som Eminem varje gång jag nöjd kände efter i min skramlande ficka.
På Nobu är det nu så mycket att göra att någon hela tiden måste befinna sig på toaletten för att hålla den fräsch. Toaletten speglar köket, sägs det, och det kan nog vara kloka ord. Nu var den ordinarie toalettkollaren på semester vilket ledde till att det beslutades att vi barbacks skulle turas om att axla jobbet som till en början bara kändes som absolut botten och egentligen bara gick ut på att torka kring de specialdesignade japanska handfaten som är platta och gör att vattnet stänker friskt när någon tvättar sina händer. Men. På toaletten är det lugnt och skönt jämfört med baren där tempot jag höll för att slå in mina genomsnittliga 60 varor/minut under min Lidl-karriär hade framstått som slow motion i jämförelse. Jag började underhålla mig med att kasta pappersbollar mot de minimala papperskorgshålen och räknade även ut att det även på Londons mest exklusiva restaurang förekommer smitningar från att tvätta händerna (närmre var tjugonde toalettbesökare myglade sig förbi denna enkla renlighetsprocess)men kom snart på bättre tankar. Även på en toalett borde det finnas bättre sätt att utnyttja (en vinnare använder här ordet utnyttja medan förlorarna istället väljer ordet fördriva) två timmar av mitt liv.
Jag började tänka mig in i de svarta männens värld. Vad gjorde de? Hur fick de tiden att gå? Vad motiverar dem att gå till jobbet? Svaret var enkelt. Dricks. I brist på både hårprodukter och andedräktsuppfräschare fann jag min chans till lite extraslantar i att helt enkelt räcka över några servetter när de rika människorna tvättat händerna. Snart började punden trilla in och jag följde ofta upp den minimala tjänsten att skänka dem en servett som annars låg i en hög precis framför gästen, med lite skitsnack (ofta inte bokstavligt talat då alltså) och mingel som jag inte brukar ha speciellt svårt för. Låt vara att dessa människor inte bryr sig om pengar men två gånger ansåg man att min insats var värd en £10(ca 140 kr)sedel som kvickt gled ner i min ficka som när jag efter två timmar blev avlöst av nästa kollega innehöll 40 pund(ca 540 kr).
Nu kommer jag aldrig mera att ha dåligt samvete för att jag inte dricksar killarna i min nya bransch - de måste ju vara stenrika om det inte nu vore så att jag fick bättre dricks i egenskap av att som vit och ung vara något lika exotiskt som kinesiska NBA-basketspelare . Jag hade lyckats och gick nöjd ut i baren där nu ruschen var över. Jag hade som en vit man slagit mig in i en svart bransch och kände mig lite som Eminem varje gång jag nöjd kände efter i min skramlande ficka.
Kommentarer
Trackback
