Relativt Relevanta Reflektioner

Jag har förlorat många matcher i mina dagar, men har ärligt talat aldrig riktigt låtit detta påverka min sinnesstämning. Jag har omgetts av dåliga förlorare - eller vinnarskallar som de i ett mer positivt ordalag kan kallas - i hela mitt liv och tyckt att det varit ganska skönt att kunna lägga allting åt sidan när jag klivit ur omklädningsrummet efteråt. Det i sig anser jag karaktäriserar en vinnare.

Jag hade en ledig söndag och blev efter några timmar på lill-eriks flummiga bar Casa Blue på Brick Lane inbjuden till bowling inne i centrum. Johan, Dan, Lovisa, Dustin och Evelina skulle glida ner till nöjespalatset Troccadero på Piccadilly och jag tackar aldrig nej till bowling. Men. I min hemmahall - bollhuset i Lund - kostar det 45:-/bana, vilket innebär att man för 15 kronor får spela ca tre rundor om man är tre personer. Här kostar det £6,5 per runda och person, vilket innebär ca 17 gånger det svenska priset. Ingen ville följa med mig heller så jag hade stannat på Brick Lane om det inte varit så att Johan då nämnde att tio pund var skulle satsas och £50 (ca 700:-) skulle tilldelas vinnaren. Enklare pengar gick inte att tjäna tänkte jag och var där på en halvimme.

Jag satte tonen med några tidiga strikar och de andra märkte snabbt vem som torsdagsbowlat innan fotbollsträningen på gymnasiet, men jag var cool - här skulle inga leenden kunna vittna om min inre övertygelse om att jag denna lediga söndag skulle tjäna mer än jag gjort om jag jobbat på A&F. Dustin och Dan var inte långt efter, men första rundan slutade med en ganska klar seger. Med mycket taktik och en smula generositet bjöd Dustin mig på mer och mer öl medan han som engelsman kom mer och mer i form när promillehalten steg. Det här blev hans runda. Min förra chef hade ett flyt ingen vattenfarkost kunnat överträffa där klotet i rännan studsade upp och slog ner den sista käglan, medan jag likt Titanic nu stött på isberget och tappade alltmer av det fokus som i sina bästa stunder kunnat golva vem som helst i den discomörka bowlinghallen.

Det stod mellan mig och Dustin och jag fick för varje slag se honom komma närmre, vilket han gärna påpekade medan jag helt tappade humöret. Allt som tidigare varit ett så självklart enkelt projekt vändes nu till ännu en enorm ekonomisk förlust och jag kände hur allting inom mig svartnade även om jag givetvis gjorde mitt bästa för att inte visa det heller. Min medtävlare var dock på strålande humör och ville ta parbilder i sportslig anda medan jag helst ville få spelet avklarat och vända hem. Att jag inte skulle vinna var ett scenario jag aldrig kunnat räkna med tidigare och när mina vänner frågade om jag skulle med och ta en drink efteråt sade jag nej och skyllde på att jag var tvungen att gå upp tidigt dagen efter. Endast de sista tre rutorna återstod och jag lyckades få till en spärr och lite till medan Dustin klantigt slarvade bort den sista chansen att få slå det sista extra slaget.

Jag hade börjat packa mina grejor för att försvinna från hallen innan folk ville börja ta bilder av vinnaren och tvåan för att föreviga mitt nederlag, när Evelina berättade att Dustin trots sin livs runda hade klantat bort det sista slaget och därmed förlorat med sammanlagt tre poäng. Inställd på förlust och förbannad kunde jag ju efter chockbeskedet inte vända om och jubla, speciellt inte av respekt för min medtävlande. Det var ju heller inte glädje jag kände utan snarare lättnad över att inte förlorat och skam över att ha tagit spelet på ett sådant allvar. Dustin försvann direkt och vi andra gick efter ett långt snack på BK till Bonds för några drinkar innan jag gled hemåt igen.

Jag tror att den dåliga förloraren i mig kommer fram i individuella sporter där ingen annan utom jag kan förstöra för mig. Hänger det enbart på mig tolererar jag inget annat än den bästa prestationen. Jag skall gå till synes oberörd ur striden som den vinnare jag är.