Mad(dy)ness
Häromdagen chockades Londonborna av löpsedlarna som slogs emot oss vart vi än vände oss och försatte staden i allmän sorg. "Maddy is dead, says British Police". Flickan har varit borta sedan jag kom till London och vad som skulle kunna vara ett chockbesked för mig hade varit om hon visade sig vara vid liv. Jakten på Maddy bör fortsätta ända tills ett klart besked om flickans dystra öde kan ges, men är det i ärlighetens namn någon som forftarande vill läsa om det? Folk dör varje dag. Små söta flickor dör varje dag, även i England, och att gå skallgång, gå med i "Find Maddy"-föreningar och ens läsa om det idag är i mina ögon mer slöseri med eget liv än storsint empati och optimism.
Kanske är jag bara bitter för att Maddy, fyra år och död, har blivit kändare än jag någonsin kommer att bli. Kanske är det ändå inte föräldrar till andra mordoffers önskan att bli så exploaterade, men den enorma fokus engelsk media lagt på detta fall får nog fler än jag att undra hur brittisk polis kan stånga sig så blodig för att finna en unge när folk mördas till höger och vänster. Detta är naturligtvis inte sanningen utan hur media får polisens prioriteringar att framstå.
Må Maddy vila i frid i en himmel utan barnrövare och må föräldrarna skriva en bok och dra in miljoner för att få ett bra liv och äta på Nobu, men att efter snart ett år fortfarande engagera sig i detta känns i vår korta tid på jorden lite som att fortfarande lyssna på Aqua och hoppas på en återförening.
