Tankar i Tunnelbanan
Det var en torsdagsmorgon i London och jag gick till jobbet med en fjorton timmars arbetsdag framför mig. Det var så kallt att hårsäckarna stod givakt på de trötta ben som under mina uniformsshorts släpade mig mot tunnelbanan och så tidigt att det fortfarande fanns metrotidningar kvar i de av de miljontals pendlare alltid annars tömda tidningsställen. Jag hade kommit hem från jobbet vid ett och somnat vid två, för att sedan gå upp klockan sex när mina vänner kommit hem och var duktigt trött. Ett tåg stod och väntade på mig och jag slängde mig in i närmsta vagn eftersom dörrarna närsomhelst kunde stängas igen.
Tåget stod dock av någon anledning kvar och jag och mina medresenärer i den alltmer packade närmsta vagnen kunde roa åt oss att se alla som kom ner från rulltrappan, göra en rush och slänga sig in hos oss, för att sedan upptäcka att detta tåget inte skulle komma att röra på sig på ett tag. Jag ville sitta och insåg snart att jag med facit i hand borde varit kallare och gått till en vagn med sittplatser istället för att, som alla andra, slänga mig på den första bästa som förmodligen inte skulle kunna skänka mig många sittplatsmöjligheter innan vi nått Oxford Circus, så jag beslutade mig för att hoppa av och ta en bättre vagn. Om tåget som väntat skulle börja gå så fort jag hoppade av, så kunde jag bara ta nästa. Min vilja att sitta vann utan tvekan den inre kampen med stressen att komma i tid till ett Abercrombie som ändå inte skulle öppna förrän två timmar senare.
Så fort jag kommit av och börjat gå mot de lite glesare vagnarna vid tågets främre och bakre delar, så började det givetvis rulla. Det spelade dock mindre roll, nu skulle jag få sitta och nästa tåg gled snart in på perrongen.
Men.
Det nya tåget hade, förmodligen av att vara stående vid någon annan station, blivit helt packat från början till slut och det var knappt så att jag ens fick plats att tränga in mig i den svettiga bakersta vagnen.Jag fick, istället för en halvfull vagn där jag kunnat läsa min tidning, om än stående, i lugn och ro, nu en inblick i hur judarna kanske känt sig när de transporterades från en plats till en annan i det nu Oktoberfestberusade Tyskland.
Mitt uppbyte blev inte riktigt som jag tänkt mig, men nu hade jag i alla fall lärt mig något som man ju faktiskt alltid bör tänka på.
Ha inte shorts på dig när du går till jobbet i oktoberlondon.
