en bussberättelse
Stilla. Tjugo meter framåt. Stilla. Tio meter framåt. Stilla. Rödljus. Busshållplatser. Köer.
I förrgår bröt tubestrejken ut och försatte oss tio miljoner pendlare i ett omfattande kaos. Jag sitter i en buss på en packad londonväg och ser en halvdöd tant med en rullator glida förbi oss som en kvick motorbåt bredvid en seg kryssning på havet. Jag tar av anledningen att man aldrig kan förutspå en ankomsttid, normalt sett aldrig bussen om jag inte jobbar sent och tvingas till det, men nu måste alla hålla sig ovan marken, vilket givetvis inte heller gör det snabbare att ta sig fram här.
Hade jag gått hade jag varit framme på jobbet nu och jag är redan en timme försenad eftersom jag inte hittade mitt schema i morse och chansade på att jag nog började elva istället för tio.
Jag gör som jag tror att alla andra passagerare på den svettiga bussen gör och förbannar dessa giriga tunnelbanearbetare som nu ligger hemma och kollar på hem till gården. Hade min största önskan inte varit att de imorgon skulle gå till jobbet, så hade jag önskat att de och deras familjer dog.
Vi fick ett sms från Abercrombie & Fitch igår som klargjorde att tubestrejken inte var en giltig ursäkt för försening, samtidigt som de uppmanade oss att ta ett alternativt färdsätt till jobbet. Inte så mycket annat att göra va?
När jag tröttnat på att stirra på min telefon vars klocka bara tickar längre och längre ifrån en acceptabel försening tittar jag upp och ser mig omkring för att kanske få en känsla av medlidande från en broder i samma båt, få se en vacker kvinna med stora bröst eller i alla fall få se någon som på grund av en skrikande unge, fetma eller hög ålder ser ut att be finna sig i en värre situation än jag, som trots allt nått den statusen på A&F att jag tillåts att tänja lite på gränserna, men allt jag ser är lugn.
En utlänsk mamma håller om sin bebis medan de två yngre barnen leker med varandra. En businessman sitter avkopplad med en kopp kaffe och sköter affärerna som han skulle gjort på sitt kontor ifrån sin laptop. En ung kvinna sitter och läser en bok med musik i sina öron och det verkar som om jag är den enda på bussen som har en tanke på att våra liv blir kortare och kortare för varje rödljus, övergångsställe eller hållplats vi stannar till vid.
Kanske är Londonborna så vana vid detta att de helt enkelt vant sig vid försening och trubbats av. Kanske var det något visst med just mina medresenärer och kanske är det jag själv som blivit alltför influerad av storstadspulsen, men snart slår det mig att de alla tänker precis som jag. Jag var inte den enda på bussen som var medveten om livets flykt. Jag var den enda som inte gjorde något vettigt av livet mellan min hållplats och min destination.
I förrgår bröt tubestrejken ut och försatte oss tio miljoner pendlare i ett omfattande kaos. Jag sitter i en buss på en packad londonväg och ser en halvdöd tant med en rullator glida förbi oss som en kvick motorbåt bredvid en seg kryssning på havet. Jag tar av anledningen att man aldrig kan förutspå en ankomsttid, normalt sett aldrig bussen om jag inte jobbar sent och tvingas till det, men nu måste alla hålla sig ovan marken, vilket givetvis inte heller gör det snabbare att ta sig fram här.
Hade jag gått hade jag varit framme på jobbet nu och jag är redan en timme försenad eftersom jag inte hittade mitt schema i morse och chansade på att jag nog började elva istället för tio.
Jag gör som jag tror att alla andra passagerare på den svettiga bussen gör och förbannar dessa giriga tunnelbanearbetare som nu ligger hemma och kollar på hem till gården. Hade min största önskan inte varit att de imorgon skulle gå till jobbet, så hade jag önskat att de och deras familjer dog.
Vi fick ett sms från Abercrombie & Fitch igår som klargjorde att tubestrejken inte var en giltig ursäkt för försening, samtidigt som de uppmanade oss att ta ett alternativt färdsätt till jobbet. Inte så mycket annat att göra va?
När jag tröttnat på att stirra på min telefon vars klocka bara tickar längre och längre ifrån en acceptabel försening tittar jag upp och ser mig omkring för att kanske få en känsla av medlidande från en broder i samma båt, få se en vacker kvinna med stora bröst eller i alla fall få se någon som på grund av en skrikande unge, fetma eller hög ålder ser ut att be finna sig i en värre situation än jag, som trots allt nått den statusen på A&F att jag tillåts att tänja lite på gränserna, men allt jag ser är lugn.
En utlänsk mamma håller om sin bebis medan de två yngre barnen leker med varandra. En businessman sitter avkopplad med en kopp kaffe och sköter affärerna som han skulle gjort på sitt kontor ifrån sin laptop. En ung kvinna sitter och läser en bok med musik i sina öron och det verkar som om jag är den enda på bussen som har en tanke på att våra liv blir kortare och kortare för varje rödljus, övergångsställe eller hållplats vi stannar till vid.
Kanske är Londonborna så vana vid detta att de helt enkelt vant sig vid försening och trubbats av. Kanske var det något visst med just mina medresenärer och kanske är det jag själv som blivit alltför influerad av storstadspulsen, men snart slår det mig att de alla tänker precis som jag. Jag var inte den enda på bussen som var medveten om livets flykt. Jag var den enda som inte gjorde något vettigt av livet mellan min hållplats och min destination.
Kommentarer
Trackback
