VardagsVägskäl
Varje dag ställs du inför tusentals vägval och du vet aldrig på vilket sätt dessa beslut i framtiden kan komma att påverka ditt liv. Det hade nu gått ett halvår sedan jag, hungrig på nya erfarenheter och infallsvinklar, lämnade mitt trygga hemland för att bygga upp en ny tillvaro i Europas huvudstad och en svårdefinierbar stresskänsla hade etablerats i mitt sinne. Jag hade två bra jobb, hundratals vänner och en bra ekonomi, men den där ständiga utvecklingen tycktes ha slagit sig till ro och somnat in i ett tjockt duntäcke av bekvämlighet, lättja och mättnad. Ett halvår var andelen av min livsbudget jag hade avsatt åt mitt Londonäventyr och nu hade jag plötsligt nått rondellen där jag, i väntan på ett beslut om en nästa destination, nu börjat köra runt som en guldfisk i en skål eller - än mer passande - som en tickande klocka.
"Det löser sig, det gör det alltid", sjunger det skånska geniet Timbuktu i en låt jag funderar på att låta spelas på min begravning, och det brukar ju göra det. Många av de bästa beslut jag tagit har varit ytterst slumpartade och så får det förbli - det finns ändå inget system. Jag kan givetvis medge att det i mina kloka inre diskussioner hela tiden fattas riktiga beslut, men bara då jag använder ordet fattas som en synonym för saknas. Det enda jag har fattat är att slumpen - eller Gud - ändå fattar dem in the end-ass (eller i slut-ändan som ni säger i Sverige).
Skulle jag stanna i London var det tid för ett miljöombyte så jag förberedde en orolig Dustin med att förklara att jag givetvis skulle förse honom med ersättare . Min chef och gode vän tyckte att jag trots mina kvaliteter nog ända hade lite väl höga tankar om min egen betydelse för Bonds när hela sju svenskar följande vecka klev innanför dörren med sitt CV och sökte jobb i egenskap av Petters vänner. Eftersom alla sju fick jobb kan jag väl inte annat än anse mig själv gå vinnande ur den diskussionen. Till Bonds kom...
...Ivan för att försöka bli den nya glidaren...
...Johan som nog kan axla min roll som glädjespridare...
...Kristoffer som i min frånvaro åter skänker stället lite muskler...
...Annie och Rosanna med lite skånsk touch och energi...
...och Jenny och Malin som efter mitt avhopp får bidra med skönheten på golvet.
Själv gick mitt arbetsmässiga vägskäl att jämföra med huruvida de läckert ostiga sourcream&cheese-chipsen skulle förgylla en fredagskväll gentemot de tråkigare men något säkrare sourcream&onion - det handlade med andra ord om ett s.k. lyxproblem. Jag hade blivit erbjuden barjobb på den nyöppnande nattklubbem Maya som enligt säkra källor (människorna bakom projektet) snart skulle vara Londons mest exklusiva, och även på Freddie (ja, nu skriver även jag det! Se England, vad ni gjort med mig!) Ljungbergs stamställe, den japanska lyxrestaurangen NOBU.
Efter att jag låtit höra båda parters verksamhetssammanfattningar beslutade jag att NOBU i dagsläget var ett säkrare och vassare kort att spela i internationella sammanhang samtidigt som Maya nog skulle vara lättare att glida ner till senare om det skulle visa sig att NOBU var för stelt för mig. Jag lämnade rondellen och satte fart mot ännu en okänd destination. Nu ska jag försöka göra det bästa av mitt beslut innan nästa vägskäl nås.
