"Don't Mention the War!"
John Cleeses klassiska citat har bosatt sig innanför mitt pannben och påminner mig dagligen om vikten av att hålla detta ämne borta från samtalen med denna veckas reskamrater. Det beror inte på att stämningen bland de åtta israeliter som jag i den lilla surfstaden Itacaré, belägen mittemellan Porto Seguro och Salvador, delar ett jättemansion uppe i en skog med, skulle förvandlas till begravning. Inte heller på att ämnet tråkar ut mig - jag skulle kunna lyssna länge på mina vänners historier från krig de tvingades delta i under militärtjänstgöringen de nyss avslutat. Det är bara det att när ämnet tas upp går det inte bara att prata bort.
Killarna kommer in i ett rus och diskuterar sedan, med en sådan upphetsning att engelskan glöms bort och hebreiskan flödar som missiler i rummet, tills något av de naturliga behoven kallar och hunger, sömn eller toalettbesök får dem att pausa den oändliga diskussionen. Dessa heta, passionerade och oändliga samtal får mig att minnas när jag och Dave kom in på ämnet som för två år sedan fått våra vägar att korsas - Lidl.
Itacaré är idylliskt. Aporna(riktiga apor, inte mina kamrater) väcker mig varje morgon till en värld där solen skiner, sanden ger ifrån sig ljud när man trampar i den och stadskärnan är full av små mysiga butiker, caféer och restauranger där mitt sällskap gjorde det oundvikligt att jag fick prova min första falafel i Brasilien (som till ett helt ok pris bjöd på en bra smak- och mättnadsupplevelse och därför förtjänar fyra av fem möjliga davidsstjärnor). Men mycket mer är det inte för en man som jag, som föredrar att posera med en surfbräda framför palminhägnade vita stränder och turkost vatten framför att faktiskt bege mig ut i havet och få några liter av det i mitt system för att kanske fånga en våg och kanske lyckas följa den och kanske sedan stå på brädan i några sekunder för att sedan slukas av vattnet och sluka ytterligare liter av det. Jag surfar alltså inte och detta faktum gör Itacaré till inget mer än en vanlig jävla paradisstad.
