Fortaleza, Finalmente
Efter två månader i favoritregionen Bahia är det dags för mig att vidga mina vyer. Efter Itacaré mös jag i en vecka i Salvador, den för sin kriminalitet, fulhet och svarta befolkning ökända staden som jag lärt mig älska såsom folk säkert lärt sig älska Skånes motsvarighet, Eslöv.
Brasilien är så mycket mer än Bahia och känslan att jag inte riktigt är färdig med världens sjätte största land gör att jag kanske ändrar min reseplan (om jag någonsin haft en sådan).
Ja, vart skulle jag ta vägen? Jag drog uppåt!
Min plan, att åka upp till Venezuela och eventuellt Costa Rica för att åka hemåt därifrån, kanske ändras till ett plan härifrån istället och då mitt beslutsfattande fattades ett beslut lät jag Gud föra mig mot nästa destination. Det gjorde han inte utan jag fick ta bussen och betala som alla andra. Att rådfråga andra personer angående nästa resmål är som när man som liten unge frågar morsan om hon tycker att ens teckning är fin. Det lika positiva som abstrakta gensvar man får av alla entusiastiska resenärer som nykära i Sydamerika förklarar att den staden, som om ingen annan stad hade det, har underbara stränder och en mysig stadskärna, men är farlig om nätterna, får mig att fundera på om de verkligen varit där eller om jag lika gärna kunde ha nämnt vilken sliten liten inavlad landsort som helst.
Nu blickar jag obestulen, orånad, ovåldtagen, osjuk, omördad osmittad, och ohudcancerdrabbad ut över det vackra soldränkta landskap som en skakig buss för mig igenom från den farliga staden Salvador till det säkert lika farliga Fortaleza.
Just bring it on, North Coast!
