Relativt Relevanta Reflektioner

Jag gillar inte att tycka precis som alla andra och när det kommer till fördomar känner jag mig lite svagare varje gång jag inser att jag delar den allmänna uppfattningen, som om jag baserade dem på gruppens åsikter istället för att av egna erfarenheter tolka min tillvaro. Jag hatar, även om det ibland kan vara ganska kul, när folk i förväg dömer stora grupper av människor, men idag måste jag göra ett undantag.

Vi såg det klart och tydligt redan under vårt första besök på ön och jag har inte sett ens något tecken på avvikelse sedan dess.

Hälften av Morros besökare är Chilenare, Argentinare eller Européer som njuter av varje sekund i solen, på restaurangerna och under de nattliga aktiviteterna man flitigt arrangerar här. Den andra hälften är israeliter.

När man i Israel i 22-årsåldern är klar med sin militärtjänstgöring jobbar man ofta lite för att få råd att sedan bege sig ut och insupa Sydamerika. Äntligen ligger världen framför deras fötter. Äntligen kan de börja skriva de första unika kapitlen i boken om livet de själva nu får utforma. Äntligen får de pröva sina vingar och flyga vart de vill.

De hänger i stora grupper på en paradisös strand. Solen skiner, havet är turkos och semesterlediga från hela världen prisar livet, men något tycks fortfarande saknas, för israeliterna ler inte.

  I stora grupper sitter de istället med ett kollektivt dött uttryck, som om de suttit på ett tåg på väg till Auschwitz, vilket skapar en enorm kontrast till den färgsprakande omgivningen på Praia II. Israeliter jag spelat fotboll med på stranden, presenterat mig för och småpratat med (ställer du en ja/nej-fråga bör du inte förvänta dig mer än ett ord som svar) kan dagen efter gå förbi mig utan att ens titta åt mitt håll, medan brassar jag aldrig tidigare pratat med hela tiden kommer fram till mig som om jag vore en kusin.

  På nattklubbarna är israeliterna lika sällsynta som i skönhetsmagasinen och så fort mörkret lägger sig över Morro kryper de små grupperna tillbaka till sina vandrarhem för att där i hängmattor fortsätta att stirra in i väggen, konversera och vänta på att ännu en dag i paradiset äntligen ska ta slut.

  Jag gillar inte att använda ordet "israeliter" som om det gällde invånarna av ett helt land. "Många israeliter" låter något mjukare, men jag har träffat hundratals och tills jag finner någon som bryter mönstret, eller i alla fall böjer det lite, så är det ju med 100 procents erfarenhet jag talar.

  För att få se ett undantag (och för att boendet inklusive den största frukost jag ätit sedan jag kom till Brasilien endast kostade ca 70: -/natt) hamnade jag på det israeliska vandrarhemmet där jag, efter att mina franska vänner farit vidare andra dagen, nu var den enda ickeisraeliten. Eftersom den genomsnittliga israeliska mannen har svart, lockigt hår över hela den tanigt vita kroppen, så blev detta faktum extra uppenbart var gång den blonda (här är jag blond, inte lönt att prata emot), solbrända och stadiga svensken klev in och satte i sig frukost som om han varit korsfäst i veckor.

  Jag delade rum med en Israeliska. Mitt första intryck var att hon, till skillnad ifrån många andra israeliska kvinnor, var ganska vacker, men det var en uppfattning som försvann innan den 22-åriga nymuckade (kvinnorna måste också kriga i Israel) ens öppnade sin mun. Kanske just eftersom hon, trots att hon ibland svarade på tilltal, aldrig riktigt öppnade sin mun.

  Israelerna talar, förutom det egna omöjliga språket, bra engelska och ofta spanska eller franska, men hur Gud har kunnat glömma att förse folket i sitt land med humorns världsomspännande språk som man med ett enkelt leende kan kommunicera med, är för någon som växt upp med Varan-TV, Paralamentet och Stockholm Live, svårt att förstå.