Finnfördomsfantasten
Jag har i porten till Speedy Gonzales blivit en mästare på att på förhand se vilka nationaliteter gästerna har. Svenskarna är oftast enkla att döma – välklädda och männen oftast iklädda rutiga skjortor eller linnen. Norrmän och danskar är på grund av ganska lik engelsk brytning svårskilda, men även detta går nu snabbare att avgöra. Danskarna ser generellt sett lite tröttare ut än de pigga norrmännen. Engelsmännen är heller inga problem. Männens horribla idrottsklädsel i Umbro, Adidas och Lonsdale varvas med fotbollströjor och pikéer. Engelsmännen pryder också gärna sin rosa hud med fruktansvärt fula tatueringar som i värmen blottas allt oftare.
Det tar mig en sekunds ögonkontakt att peka ut nationaliteten som jag hittills aldrig gissat fel på. De ploppar upp lite då och då, som i min backslickvaxblanka panna. Finnarna. Det är svårt att sätta fingret på det där typiskt finska, men det finns där och avslöjar de alltid lika förbluffade restaurangbesökarna på någon hundradels sekund. Det kan vara ett bockskägg, en hårdrockströja, militärmönster eller ett vitt skinn. Gemensamt är för finnarna nästan alltid att kvinnan är presentabel medan mannen ser ut som en förväxt mellanstadienörd.
