Inkastspecialisten
Alla trodde att bollen var död. Vi skulle förlora motståndarmatchbollen och få lägga oss i poolen som förlorare. Elva man stod stilla i den stekheta volleybollplanens sand och såg bollens båge mot vår sida av nätet. Gnistan av hopp hade flammat upp i motståndarlagets sinnen och vi hörde redan segerskriken från andra sidan medan denna boll, som tycktes ta extra tid på sig, helt i enighet med Newtons lag började närma sig marken.
Men hade jag nått den? Kunde jag fortfarande nå den? Det fanns ingen tid att fundera på detta - skulle jag förlora så skulle jag förlora sandig - och med ens låg jag som ett brungult streck i luften. Min kropp kändes plötsligt två meter lång när mina sandiga fingertoppar snuddade vid bollen som tippades över till andra sidan nätet där sex man förbluffat fick beskåda tyngdkraftens lek med bollen som krasande slog i sanden.
Efter denna vändning var det som om luften gick ur våra motståndare och vi vann ytterligare tre matchbollar innan vi själva kunde punktera matchen.
Lite som denna sekvens i en av de många täta volleybollduster vi var dag tar oss igenom känns mitt beslut att stanna kvar. Jag hade i tre dagar råkat att inte gå till jobbet på Rives Pub och ville utan jobb inte stanna kvar på Cypern. Beslutet var taget på lördagen och då skulle jag åka hem på måndagen även om jag nu förstod att det var fel.
Men några timmar innan bussen till planet gick så såg jag det. Jag insåg att bollen fortfarande gick att rädda och tog det Gudsvälsignade beslutet att ändå stanna. Eftersom prestationen låg i att besluta mig för att stanna så var det andra inte något problem. När jag väl fått bollen över nät var det ingen som var redo att ta den och inom en halvtimme hade jag även ett jobb som visade sig vara bättre än något av de jobb jag tidigare varit intresserad av.
Utanför den mexikanska restaurangen Speedy Gonzales som ligger i hörnan av byns lilla centrum (mittemot där jag bor) står jag nu varje kväll och minglar med folk. Chefen är klok och förstod att Skandinaverna skulle känna en trygghet av min närvaro och gå in även om jag bara ätit på stället en gång och mest ljuger om maten. Det är aldrig för sent att ändra ett dåligt beslut.