Klibbiga Cocktails
Snart ringde en mexikansk restaurang och ville att jag skulle provjobba där på måndagen. Efter en slitsam dag med polaren Hermans slitna gäng fick jag ta några koppar av spriten de lämnade kvar eftersom det var deras sista dag, för att piggna till innan jobbet. Den femtioprocentiga mintsmakande drycken skulle göra det roligare att jobba och jag kände mig i bra form när jag anlände och började fumligt att vika servetterna.
Jag och min kollega satt och åt när chefen anlände och lät någon framföra att jag inte kunde arbeta där eftersom jag inte hade en vit skjorta på mig (en av de tusentals saker dessa Cypri(di)oter tror att man kan läsa mellan raderna i deras muttrande). Jag blev alltså skickad till Rives Pub som låg några hundra meter ner för gatan. Jag cyklade vidare men tog, vad som kändes som en helt logisk, omväg inom Hermans hotell. Där stannade jag i nästan en timme och fick flaskan att tömmas ytterligare. När de gick för att äta skiljdes vi åt och jag gled, med en inställning som kanske inte resulterat i jobb på Nobu, in på Rives Pub. När chefen, på sitt Cypriotiskt nonchalanta sätt frågade mig "what can you do?" svarade jag direkt "nothing" och så fortsatte det tack vare min lilla vätskepåfyllning.
Jobbet var dock överraskande skönt och folket som jobbade där, mestadels östeuropéer, var trevliga. Musiken var perfekt - mycket nittiotal(förmodligen inte för att framkalla nostalgi utan snarare för att det är det senaste här) och chefen var förvisso en idiot, men en trevlig idiot. Rives bar - en kuksvansbit (cocktailbar) med klibbiga menyer och god stämning bland de nästintill uteslutande brittiska besökarna - är mitt nuvarande jobb.
