Vågad, Viktig Vändning
Det sker i Sverige vart fjärde år. Det uppenbarar sig som ett enormt vattendjur. Det dyker upp i mitt liv var dag, varje timme, varje sekund. Val, val, ständiga val.
Jag jobbade fem rejäla arbetspass på Rives cocktail bar och tRIV(d)ES oftast ganska bra med att servera rödbrända engelsmän dessa (speciellt i deras ögon) billiga drinkar.
Musiken var skön - Paris Hilton, Shaggy, Ace of Base och A-teens fick flera gånger mig och engelsmännen att sjunga.
Arbetsuppgifterna var lugna – när de flesta cocktails kostar två euro är inte gästerna så petiga som på Nobu där det kostat tretton.
Baren är fylld av speglar och möjligheter att alltid beundra sin egen bränna.
Efter fem arbetsdagar på Rives var det dock dags för ett beslut, vilket jag fattat att jag ofta fattas förmågan att fatta. Rives var inte bra nog att ägna nio timmar sex dagar i veckan på och om jag skulle åka hem på måndagen var det hög tid att sluta jobba och spendera lite kvalitetstid med Lisa och hennes väninnor innan jag åkte hem. Valet blev inte svårare av att jag på lördagen bjöds på våfflor och volleyboll när jag borde ha gett mig av mot Fig Tree Bay (byn där Rives ligger) och det hela rann ut i en riktig myskväll.
Söndagen var likadan. Volleyboll, våfflor och vänner fick mig att trivas som fisken och på måndagen var det med en klump i magen jag packade väskorna för att bege mig hem till det regniga moder Svea.
Jag spelade en sista volleybollmatch med gänget (tongivande i ännu en klar seger), jag och Lisa tog en sista luftmadrassutflykt och när jag på gymet lyfte vikterna för sista gången slog äntligen endorfinet till i hjärnan. Det, som började med en tanke på hur onödigt det var att jag tränade och drev min kropp mot nya skönhetshöjder när jag ändå bara skulle hem och dra på mig regnjackan, slutade med ett beslut om att stanna en månad till.
