Relativt Relevanta Reflektioner

När motivationen tryter tar jag varje chans att inte jobba som ges och hamnar ofta i långa konversationer över en kopp kaffe eller öl inne hos kunder som har tid och lust att språka lite med den unge svensk som knackat på deras dörr. På landet får jag inte sällan höra intressanta livsskildringar eller rövarhistorier, men ibland är jag glad av att bara ta en paus och sparka lite ”footy” med gatans fräkniga, tjocka ungar. Hursomhelst så tjänar jag inga pengar på detta och tog därför ännu en vecka ledigt. Det skulle visa sig vara ett genialiskt beslut eftersom Melbourne denna vecka står som värd för Fotbolls-VM för hemlösa. Femtiosex nationer spelar, under sju dagar, på tre arenor i centrala Melbourne, matcher som handlar om mycket mer än bara poäng på en ljustavla. För en klar majoritet av de deltagande leder Fotbolls-VM till en förändring – i de flesta fall även till jobb och bostad.

Jag visste vad som väntade. Världen är inte rättvis. Det har den aldrig varit. Ändå ryckte det till i ögonpåsarna när jag på måndagen såg de filippinska och indiska lagen så stolt sjunga med i sina nationalsånger. De flesta av dessa tjejer och killar såg ut att vara yngre än jag men de bar säkerligen på historier jag aldrig kommer att kunna berätta. Dessa unga kroppar må ha sovit på gator, slitit och utnyttjats men i deras ögon kunde jag bara skönja en stolthet så klar att man kunde se deras humör att sväva högt över de kortvuxna kropparna. Det här var deras vecka.

Från denna första match blev planerna längs Yarrafloden mitt tillhåll och min fullt godtagbara ursäkt för att jobbsökandet, som jag ursprungligen tillägnat veckan, inte blev speciellt effektivt. Att en match, fyra mot fyra, endast varade 2x7 minuter gjorde att jag, varje gång jag tänkte bege mig iväg, inte hunnit resa mig innan jag var fast i en ny drabbning med nya profiler. Att spelarna av förklarliga anledningar ofta tappade i hemjobbet kompenserades med friska offensiva viljor, framhejade av fulla läktare och (kanske också full) kommentator.

I Sverige är det trots allt ganska svårt att faktiskt bli hemlös. Medan vem som helst i Brasilien genom lite otur kan hamna på gatan så är hemlöshet i Sverige ofta ett resultat av problem med droger, alkohol eller hjärna. Således var mitt hemland heller inte turneringens bästa i år. Sverige var heller inte det näst bästa, ett av de tjugo bästa eller ett av lagen på den övre halvan. Sverige var sämst i hela turneringen men jag och ett fåtal andra svenskar på den soluppvärmda läktaren stormtrivdes ändå när fosterlandets representanter gav sitt yttersta nere på planen. Spelarna kanske inte hade fått högsta betyg på den engelska delen av högskoleprovet och var uppenbart lyckliga att ha oss landsmän på plats i Melbourne.

Det blev alltid lite småsnack mellan matcherna och jag såg direkt att det var ett gäng ödmjuka, sköna människor som fått äran att bära de gulblåa tröjorna. Även om deras likheter med Maradona kanske snarare handlade om drogproblem än om tekniska färdigheter så var det uppenbart varför just dessa killar skickats över halva jordklotet för att representera Sverige. När lagledaren tog en gruppbild på laget och ”fansen” skickade en av oss svenska supportrar fram sin kamera för att få en bild på gänget även åt sitt eget album. Daniel, en knubbig kille med hästsvans som gjorts till publikfavorit för sin kompromisslösa ångvältspelstil, var inte sen att kommentera detta; ”Kolla grabbar, vilken stor kamera, måste ju vara en jävla massa pant på den”.
Finns det humor finns det hopp även för folk som ser varje ting som ett föremål för pant.