Relativt Relevanta Reflektioner

I alla Road Trip-filmer dyker det ofta upp en extra person på vägen. Detta är i många fall en speciell karaktär som förr eller senare visar sig ha ett förflutet som t ex massmördare. På Road Trip med mitt jobb dyker det varje vecka upp nya original och denna vecka reser vi med en man som skulle kunna dyka upp i vilken roadtripfilm som helst.
Steven är ett riktigt original. Han är tanigare än Mick Jagger, klär sig som en tonåring 1990 och har en hållning som hade fått ringaren i Notre Dame att se ut som en catwalkmodell i jämförelse. Detta kompenseras med en, milt sagt, udda personlighet. Steven skulle utan tvekan kunna vara med oss eftersom han är efterlyst i Melbourne efter att ha rymt från ett fängelse där han suttit inne för bankrån, mord på sin familj, kokaininnehav och fötter på sätet på spårvagnen (beläggs med enorma böter i Melbourne), men förmodligen har han helt enkelt dragits till jobbet eftersom det innebär gratis boende.

Redan i bilen på väg till guldgrävarstaden Bendigo förstod jag att Steven inte hade alla chipsen i påsen när han bad oss byta radiokanal fyra gånger. Inte långt senare förstod han att vi inte skulle ges gratis mat, varpå ett nytt problem uppenbarades. Steven hade inte ett öre med sig och hade inte räknat med några utgifter. Han fick låna 25 dollar av företaget men fortsatte trots det att, av oss som han bara känt i några timmar, tigga cigarretter, mobiltelefonsamtal, pennor, mat och pengar på ett maner som platsat i Salvadors fattiga innerstadsdel Pelourinho.

Första arbetsdagen tog det vid lunchtid en halvtimme att lokalisera vår nya kollega, som försvunnit in mot centrum för att ”fixa några saker” och slutligen kom ranglande (hans gångstil är som om en Orangutang druckit en sjuttia vodka) mot bilen. Där satte han sig smaskande i baksätet – uppenbarligen hade han, under den halvtimme av vår lunch vi spenderat på att hitta honom, hunnit med att köpa lite mat.

Trots att han går upp före alla andra för att göra lite yoga varje morgon tycks det inte göra honom lugnare – Steven klarar inte av att sitta still en sekund. När han lagar frukost smäller han i alla skåp i köket, flänger hit och dit som en bartender på ecstacy, spiller och städar inte upp, för att slutligen slå sig ner och istället för att njuta av maten slänga den i sig med ett djuriskt smaskande som väcker oss andra. Ifall vi inte vaknat av dörrslamret eller alarmet som går igång tre gånger per morgon det vill säga. Första gången stänger han av det, men de två andra gångerna ligger han och verkar försöka förtränga det faktum att hans telefon just nu väcker hela stugan två timmar innan någon annan har något intresse i att vakna.

Han är tjugosex år fyllda och uppenbart sliten. Han har, vad som ser ut som, alla hans ägodelar med sig hit och troligtvis har han inget riktigt hem att återvända till när han kommer tillbaka till Melbourne och killen har helt säkert inte haft den lättaste uppväxten.
Steven är som ett litet barn som försvinner, skyller ifrån sig och tittar bort när han blir tillrättavisad. Han lyckades få brandlarmet att gå igång fyra gånger när han försökte steka brödbullar i en panna utan någon olja. Ingen har någon aning om vad han sysslar med och i skrivandets stund har han varit ute på en ”promenad” i tre timmar.
På dessa promenader finns det möjligheter att han gör bland annat följande saker:

• Drar vingarna av fåglar
• Rånar gamla tanter
• Säljer sin kropp i den lokala parken
• Onanerar utanför Bendigobornas fönster
• Äter Possums
• Gör yoga på Bendigos torg
• Diskuterar fördelen med popupfönster(S tror att det är en oupptäckt guldgruva) med byns alkoholister
• Ylar mot fullmånen från ett hustak
• Gräver i kyrkogården

I stans lokaltidning återfinns säkert svaret imorgon.

I några timmar tyckte jag att det var kul att ha en kille som S i bilen, men snart insåg jag att det inte bara var underhållning att ha att göra med en sådan katastrof. Numera hatar jag honom. Jag vill alltså döda honom. Det finns bara en enda bra sak med denne man. Han äger en gitarr – något han köpt för att, enligt egna ord ”hålla honom från fattigdom”. Han kan förmodligen inte spela en ton på det och instrumentet stämde lika dåligt som killens rörelsemönster.

Mötet med personer som Steven kan kännas hopplöst och jag är glad att han snart får sparken så att jag inte behöver se honom igen, men det är viktigt att även stöta på riktiga stolpskott lite då och då. Steven-karaktärer får mig att se lite bättre på min egen situation och de småjobbiga men sympatiska personerna i min närhet framstår plötsligt som reko.