Relativt Relevanta Reflektioner

I London är pulsen hög, mitt gångtempo är nu dubbelt så snabbt som när jag nyinflyttad irriterade stadens stressade själar när jag långsamt myste runt på Oxford Street och det är livsnödvändigt att då och då plocka ur batterierna och sätta dem på laddning. Tillåter du dig inte att ibland ensam försätta dig i ett mentalt vakuum finns risken att Gud själv snart gör det och då kan det bli ett powernap som varar långt mer än en halvtimme.

En utmärkt plats att förena nytta med nöje på är de många loungecaféerna som jag saknar så i Sverige. I små,
större eller enorma salar fulla av soffor och bord är det lätt att sjunka in för att spendera timmar och te tills man återfått energi nog att tackla tempot ytterligare en tid. Under sommaren och våren funkar parkernas idyll som en förträfflig bot mot tendenser av stress, men jag har hittat ännu en plats i denna stad där allting står stilla och jag skänks en stund att hämta andan, blicka tillbaka och reflektera kring min livssituation. Jag talar naturligtvis om postkontoret. Här klev jag väldigt stressad in en lördag och skulle hämta ut en check, vilket är ett utförande som kräver en signatur, och fann ett allmänt lugn som fick mig att tänka på Höörs bibliotek.

I kön som slingrade sig längs väggen runt hela rummet gav mina medmänniskor mig uttrycket att ha stått där sedan man några tidigare timmar öppnat och det var en uppgiven samling sittande, liggande och bokläsande postkontorsbesökare som vände sig mot mig och gav mig en empatisk blick innan de återgick till sin längtan bort. Den mörka feta kvinnan bakom disken hade nog haft svårigheter att uppnå de 40 varor/minut en Lidl-kassör bör hålla sig runt och mannen som betalade orkade tillslut inte vänta på växeln som tog tre minuter att få fram. Jag var stressad och kunde först inte riktigt förmå mig att slappna av, men snart insåg även jag att det var just det jag var tvungen att göra och försökte med alla krafter tänka på att detta var en välförtjänt paus som jag kanske behövde.

Många som upplevt mitt långsamma och metodiska ätande känner kanske också till varför jag anser att det finns en stund i vardagen man inte kan stressa under, oavsett omständigheterna. Att äta är en batteriladdning på så många fler plan än den fysiska bränslepåfyllningen och jag ser det som en underbar gåva att ha förmågan att kunna koppla av och smeka i mig maten samtidigt som jag får en chans att reflektera över min dag, några gånger var tjugofjärde timme. Att kunna stanna upp är ett måste för att leva i Harmoni och orka stressa.

Farväl, Sverige. Det tio dagarna i mitt hemland passerade förbi lika kvickt som ett pågatåg far igenom Örtoftas två perronger, men fick ändå mig att, precis som tåget, stanna till en stund och insupa Skånes stillsamma skönhet.

Att komma hem från Londons konstanta storstadspuls till mina vintersömniga hemtrakter gjorde mig först lite stressad men har nu gett mig vad jag tror att alla behöver för att överleva; en stund att andas, koppla av och lyckas med det, i mångas ögon svåra, i att göra ingenting.

Jag blandade hektiska, effektiva dagar med lugna mysdagar och ägnade denna gång inte speciellt mycket energi på dem som sade att de ville ses och har mitt nummer men inte hörde av sig. "Interested people are interesting people" är ett uttryck jag gärna skriver under på. Det handlar inte om mig utan vad som helst i livet; har du inte intresse i att lära dig mer så är du inte värd din, eller min tid här. Men. Alla frågar samma frågor och det kan hända att jag i tristess gett just dig en felaktig historia.

Det viktigaste var att få möjlighet att träffa min familj innan jag nu, efter några underbara dagar av farväl, nostalgi och framtidsförhoppningar i mitt London, korsar pölen för att se vad den sydamerikanska pärlan Brasilien har att erbjuda. Solen skiner över Atlanten idag.