Relativt Relevanta Reflektioner

Eftersom jag ännu inte hittat en bild på mig som riktigt kan framhäva min skönhet har mitt körkortstagande hittills uteblivit och jag har tusentals gånger prisat gud för att mitt omfattande kontaktnät av körkortsinnehavare givit mig skjuts de gånger då cykeln eller skånetrafiken inte räckt till. Jag sitter gärna bredvid och sköter stereon. Om du någon gång kört hem mig har du säkerligen också (högt eller bara inom dig) svurit över den slingriga, håliga och, första gången, oändliga grusväg som tillslut leder till vår borg. Trots att Mats och de andra männen kring vägen ibland täpper igen hålen och jämnar ut vägen tycks det aldrig bli helt perfekt, men allting är relativt. Jämfört med de slingriga, skakiga små vägar vi befunnit oss på de senaste sjutton timmarna så är Yxnaholmavägen just perfekt.

De odämpade stadsbussarna i Rio som lät som en hel slagverksensemble och gav Erik en liten wirplash när han gjorde det omöjliga och slumrade till, har förmodligen ett förflutet på dessa vägar och det är tack vare dessa, i förhållande till omgivningen på den sydamerikanska landsbygden, hypermoderna långfärdsbussar som tillsammans med de senaste dagarnas sömnbrist gjort att jag faktiskt sovit som en stock större delen av resan. Det finns säkert en logisk förklaring till, om inte skaket, så i alla fall varför vägarnas kurvighet tangerar de brasilianska kvinnornas, men ibland undrar jag här om de i beslutstagandets stund suttit ner och diskuterat: Ska vi göra en slingrig eller en rak väg? Ska vi sälja god eller äcklig mat? Ska vi ha en lätt eller helt omöjlig mobiltelefoni? Ska vi ha ett bra eller ett uselt kassasystem? Vad tycker ni, grabbar, ska vi inte köra på det usla?

De som fattar beslut verkar ibland fattas någon som fattar.

Vi har lämnat hektiska Rio för det riktiga Brasilien och glider (hoppar) nu genom små byar tills vi om några timmar når målet Porto Seguro. Vi kör förbi en åsna.