Relativt Relevanta Reflektioner

Min far Mats dag kan förgyllas av att han ser en motionär ute på en joggingtur och jag känner ofta detsamma. En kropp i konstant rörelse framåt, med varenda muskel i arbete och ett sinne fyllt med sunda tankar och endorfin är väl så levande något kan bli. Trots mångas fantastiskt föredömliga små prestationer är det svårt att bortse från att några motionärers löpsteg kunde platsat i Monty Pythons "Silly Walks" och, än värre, att mångas joggingoutfits kunde varit hämtade ur en åttiotalskomedifilm. Det är sällan man ser en joggare med som ser cool ut och jag känner mig som en fruktansvärt dålig människa varje gång jag kommer på mig själv med att döma dessa sunda föredömen efter deras utseende.

Det är lite som att skratta åt påvens klänning, din livräddande doktors rock eller åt brandmannen, som drar ut dig ur det brinnande huset, för hans fåniga gasmask. I min egen fåfänga stannar jag dubbelmoraliskt nog hellre hemma och blir fet än joggar i något som inte kan ge omgivningen ett hundraprocentigt skönhetsintryck. Trodde jag. En dag kom jag hem från en joggingrunda iklädd dessa kläder och kom på mig själv med att faktiskt se ut som en bakfull ungkarl på väg ner till kiosken för att hyra en rulle och köpa en chipspåse efter tipslördag.