Relativt Relevanta Reflektioner

Solen sken vackert på en himmel lika blå som landslagets tröjor när jag på söndagsmorgonen, med endast någon halvtimmes sömn på planet under natten, i samspråk med en kille från Norrköping som skulle provspela för en Serie C - klubb, klev ur flygplatsen utanför Rom. Det hade varit en lång lördag som för min del inte skulle vara slut på ett tag och ögonblicket jag väntat på - att kliva in i en flygterminal och möta en främmande man väntande med en skylt med mitt namn - hade nu uteblivit eftersom min chaufför satt fast i en väg som var molto trafficato. Det blev en annan sida av Rom jag fick se dessa två dagar - det riktiga Rom, ur invånarnas synvinkel. Inne i centrum var ingen intresserad av att försöka tolka min stapplande Italienska, medan man i Gugliermos förort nu var tvungna att ge det ett försök när deras Engelska visade sig vara ännu kryckigare än min Italienska, som i mina öron klingade ganska vackert. Trots att min vän, som efter en motorcykelcrasch inte kunnat återvända till London, nu inte kunde lämna huset, så fick jag två bra dagar och fick nöjet att hänga med hans icke engelskspråkiga föräldrar, brorsa och vänner.

Direkt efter min ankomst frågade de om jag ville ha la colazione och jag tänkte för mig själv att jag kommit rätt. Jag var i världens mest passionerade land och hade trots att jag väl äter det mesta, väl på känn att dessa människor lade mycket stolthet och kärlek i sin kökskonst. Med dessa förhoppningar blev jag något förvånad av frukosten som, endast åt mig eftersom de andra redan ätit, ställdes fram på bordet. Den bestod av:

• En kopp kaffe
• En Crossint
• En jättelik kaka som dagen till ära köpts in.
• En stor påse kex
• En "kinderäggskaka" - sockerkaka med kinderchoklad runt.
• Dubbla våffelkex med chocklad emellan.

Jag åt medan mina nya vänner flitigt iakttog mig, som duktigt betade av dessa nyttigheter som fått vitt toastbröd med smör och jordgubbssylt att framstå som värsta fiberkuren. När det kom till Cena var det en annan grej och fadern i huset visade hur en pastasås ska göras. Köttet i såsen silades bort när den hälldes över pastan och åts efteråt helt ensamt med farföräldrarnas hemgjorda vin. Jag frågade varför och han svarade väl typ: därför.

Ensam i Rom på måndagen hade jag det riktigt mysigt när jag flanerade runt kring dessa gamla byggnader i Berninis stad. Som den snälle kille jag ser ut att vara kom folk ofta fram och frågade om jag kunde ta en bild på dem och jag kom i kontakt med många människor i stadskärnan som till större delen om dagarna faktiskt är bestående av turister. Särskilt nöjd med min Italienska blev jag när jag gick fram till en man, som visade sig vara en vilsen amerikan, och frågade om vägen. Han svarade på engelska att han inte visste, och vi gick vidare åt olika håll. Saken är att det nu finns minst en person i världen som faktiskt tror att jag är Italienare. Precis på samma sätt lärde jag mig snabbt frasen "Grazie, ma solo guardo" att snyggt slänga ur mig i butikerna när en expedit på Italienska närmade sig mig och undrade om jag behövde hjälp.

Italienare är, i de flesta fall, som många tror, temperamentsfulla, stolta och passionerade koleriker. Tänker du på en Italienare bakom ratten (eller vespastyret) så är du farligt öppensinnad om du inte ser en gestikulerande, kompromisslös fartdåre. Trafiken i och kring Rom skänker dessa fördomar mer vatten på sin kran och jag fick själv uppleva en bilresa runt staden med en kompis till Gugliermos bror som, när upplevelsecentret stängt tog med oss på en ända lång rullande nära-döden-upplevelse. Musiken var några snäpp över max och jag tänkte från det säkerhetsbältesbefriade baksätet att Ivan, som han hette, nog aldrig kunnat höra en medtrafikants tuta när han i full fart kryssade mellan bilarna på Roms perifera motorvägar som omgärdades av så många kors med ljus från trafikolyckor att de inte behövt gatlyktor.

Ja, Italienarna gillar fart, explosivitet och värme så mycket att de i många avseenden framstår som tämligen dumdristiga och oorganiserade i förhållande till oss lugna, trygga och rationella (vilket inte bör förknippas med tråkighet och feghet) nordbor. I Rom var det inte svårt att hitta oskyddade trådlösa bredband till min laptop jämfört med i London, som spänt upp ett nätverk över hela staden som man alltid har tillgång till, men måste betala för vid användande.

Av denna vårdslösa mentalitet finns det dock inte ett spår när man kommit innan för dörren i sitt hem och det var här jag kände lukten av en dubbelmoral. Inom la famiglia (bilden), som även jag nu ingick i, rådde en överbeskyddande atmosfär som, säkerligen medvetet, hämmade ungdomarnas egen förmåga att utveckla sin självständighet. I Italien är det inte ovanligt att bo hemma tills man vid 30 års ålder hittar en kvinna som lagar lika god mat som mama mia och skillnaden från vårt svenska ut-med-dig-och-se-världen-nu-så-du-fattar-att-sverige-är-bäst-och-snart-flyttar-hem-till-ett-svenssonliv-så-du-kan-ta-hand-om-oss-i-resten-av-ditt-liv-tänk kändes plötsligt väldigt avlägset. De ville inte att jag skulle gå ensam i staden och jag fick endast åka tunnelbana med villkoret att jag kom hem innan sex när, mörkret lagt sig över Rom, och då vänta på att Gugliermos bror kom och mötte mig så att jag inte skulle gå hem allena från tunnelbanestationen. Det har givetvis att göra med De ansåg det tryggare att köra mig, men trygghet för mig är inte att sitta i ett baksäte och be. Du som inte åkt bil i Rom, betala inte för bungy-jump när detta är gratis.

Italienarna har också ansetts vara världens fåfängaste folk och porträtteras ofta som en maskulin, mörk och hårig figur. Och männen sedan...

Det sägs att Italien är modets Mecka, men vad jag såg i Rom gjorde min patriotiska hypotes om att det bäst klädda folket bor i Skandinavien, ännu självklarare. Det folk bar med värdighet, det slutgiltiga resultatet av en nationell fåfänga och vad klädesaffärerna stoltserade med, var ett mode som skandinaverna strax efter millennieskiftet anammade och tycktes idag endast ha influerat (eller influerats av) vad världens sämst klädda människor, östeuropéerna, klär sig i. Känner du till märket Blend? I så fall vet du precis hur stilen, som inte kan ursäktas av Roms många utländska turister eftersom dessa lätt gick att urskilja, på stadens gator såg ut. Blend är en billighetsversion av märket Jack&Jones, som länge varit en favorit i min ungdom och nu var ett återkommande inslag i stadens fashionabla affärer. Hur kan detta komma sig? Kan det till och med vara så att vi välklädda skandos (engelsk slang för skandinaver) är så långt efter att vi inte har en aning om att nästa våg av dunvästar, armyfärger och hockeyfrillor nu kommer i en ny våg? Nej, det handlar givetvis inte om det. Det finns en anledning till att en svensk numera lättare går att urskilja från mängden på Londons gator än en Italienare och nu är vi där igen. Tråkigare? Fegare? Gråare? Nej, mer stilren, enklare och smartare.

En annan märkbar skillnad till London är att expediterna på Footlocker i Rom är vita.

I

Kindpussar är något man snabbt fick vänja sig vid i London och jag anser mig, efter tio månader i staden, nu ha anpassat mig till denna intima hälsningsgest så väl att det ofta känns avslappnat och naturligt. I London tar man männen i hand och kysser kvinnorna på kinden. Beroende på situationens karaktär så använder man sig av olika kindpussar och det finns lika många sätt att kindpussas på som det finns olika regler till brännboll. Det är därför viktigt att snarast möjligt, helst innan interageringsproceduren inleds, klargöra vilka slags regler som gäller vid detta tillfälle. Att bemöta någon man nyss träffat med en rejäl kyss på kinden kan innebära ett litet intimitetsgränsövertramp, men även ge samma självsäkra hej-här-är-jag-intryck som ett rejält handslag. Med nära vänner räcker det oftare med en kindpuss men denna kan nu vara lite rejälare och även följas upp med pussljudeffekter för att verkligen visa uppskattningen man känner för att vara nära den andra personen. Med helt okända människor sejfar man dock ofta gärna med att trycka kind mot kind och fegt pussa lite torrt i luften på båda sidor.

Efter att ha blivit mer erfaren och ogenerad inför denna osvenska gest har jag själv tagit mig bort från luftpussandet och ger nu de flesta jag möter en rejäl existensbekräftelse. Det är en icebreaker som kanske till och med överträffar ett rejält handslag eller en extra varm kram.

Problemet med mitt rejäla kindpussande uppkom när jag i Italien snart förstod att även män följer upp sitt handslag med två skäggiga kinder mot varandra. Min betvivlade heterosexualitet glimtade åter till då jag av obehag för denna intimitet gick ifrån mitt normala spelmönster för att på plats uppfinna manskindpussen - helt fri från beröring.

Mina mynt har förmodligen blivit uppfiskade ur Fontana di Trevi av en fattig unge med ett magnetfiskespö, men jag kastade i alla fall i dem (mynten, inte ungarna) och hoppas att detta inte var mitt sista besök i det passionerade Italien.