la Dorche Vita
I lördags klev jag, som barnen i Narniahistorierna, åter in i en bakväg till den där okända världen som jag vet finns här i närheten. Man läser om den i tabloiderna, känner lukten av den kring överklasskvarteren i Westminster och har varit en del av inredningen i den när jag jobbat i Nobus bar, men jag kommer förmodligen aldrig att bli en del av den. Tänk att du istället för en trettonpundsdrink med dagens växelkurs (£=12, 99 SEK) istället kan köpa ca elva femtonkronorsfalaflar i mitt Malmö. 
Erik hade dagen innan bjudit mig på hans personalfest. Detta låter kanske schysst. Gratis mat och dryck tackar jag, av respekt för de svältande och törstiga i världen, aldrig nej till, men glöm nu inte bort att det handlar om Londons finaste hotell vilket bara det redan i förväg garanterade en glamourös festupplevelse. Jag hade eftersom temat var black&white hade jag nu en dag på mig att komma över en svart kostym med en vit skjorta under. Detta visade sig vara svårare än väntat men kunde efter en provning i Bondschefen Dustins lägenhet snart äntligen vända hem till Jenny i lägenheten och byta om till vad hon på män till och med föredrar framför nakenhet - kostym.
En nyinköpt skjorta, Konrads väst, Ivans kvarglömda finskor och min smala slips kompletterade därefter min hoplånade look för aftonen. Väl hemkommen förstod jag dock direkt att det inte spelat någon roll om jag så gått utklädd till kyckling - jag skulle få finna mig i att gå i skuggan av min "dejt" Erik som kvällen till ära fått en vit skinande kostymlook för £75 hemkörd. Perfekt, så vitt jag vet. I skuggan av min pimpade vän som i sina vita skor aldrig gick utan snarare liksom gled runt, med ett större leende på läpparna än jag hade när julmiddagen var serverad, så var det ingen som kunde lägga märke till att kostymen jag bar var mörk navy och inte svart.
Vi gled bort till the Dorchester som denna kväll hade abonnerat sitt Ballroom för festligheterna och plötsligt stod vi där och fotograferades innan vi gick in och tog ett glas champagne medan folk kom fram och berömde Erik för sin klockrena outfit. Därefter satte vi oss ner i småbord och påbörjade en middag vars antal rätter jag nog glömde bort redan i yran av vin, kvinnor i påkostade dresser och en stor svart killes skönsång. Det var som att ett stort skådespel spelades upp framför mig på första parkett. De väldresserade servitörernas perfektion, människorna och inramningen med de svindyra blomsterdekorationerna spelade huvudrollerna och jag agerade gärna en småätande statist. Maten var givetvis något jag aldrig normalt sett äter, men fortfarande extremt god. Jag har alltid hävdat och vidhåller gärna att det, när det gäller mat, är mängden som räknas, men denna kväll fick det vara dessa små portioner med tio välplacerade riskorn som var charmen. 
En markant skillnad till Bonds fylleslag till personalfester, som också de varit riktiga höjdare fast på ett annat sätt, blev lite extra påtaglig när det visade sig att festen var över redan vid ett. Vuxet gled jag dock hem lite tidigare (kvart i ett) och kunde stolt imponera på dessa lyckade människor (just där, just då, så var vi alla det) när jag ursäktade mig med att jag var tvungen att flyga till Rom morgonen efter.
På hemvägen kände jag åter att jag inte riktigt smälte in bland medresenärerna, som kanske var på väg hem från något lite mer avslappnat hak än the Dorchester och jag förstod nu lite hur black Ivan känt sig i hela sitt liv när han betraktats som serb i Sverige och svensk i Serbien. Jag var snart tillbaka i CC12 och kvällen på lyxhotellet i den där andra världen hade redan blivit ett vackert minne blott.
