Relativt Relevanta Reflektioner

Under Bonds första öppna dag år tvåtusenåtta märkte jag solklara tendenser på försök till den sundare livsstil så många av gästerna verkade hoppas kunna anamma detta nya år. Londonborna spirade i sina beställningar om hopp för detta ännu oskrivna kapitel i sagan om så många livsöden och det gladde mig, som själv uthärdat en vänta i hela nitton timmar innan årets första pizza var avklarad. Många löpte hela linan ut med apelsinjuice och sallad utan dressing medan andras tafatta försök med att be mig om att ta bort majonäsen på sin burgartallrik som sveptes med en pint öl, snarare framstod som dubbelmoraliskt skenheliga än hälsosamt nystartande. Vi sparade mycket salladsdressing denna dag när skräpmatens mecka fortfarande enades i en gemensam tro på ett hälsosammare leverne denna nya epok i våra liv. 

Det var någon gång vid fyratiden som det hände. Jag skulle i god tid innan min lunchrast beställa mat och plötsligt var det som att jag inte längre själv styrde över mina egna handlingar och utifrån såg min kropp begå den gärning som snart skulle få mig att fundera på om jag var på väg att bli en annan människa. Jag, som tidigare endast associerat ordet "hälsa" med ett handslag, var snart ute ur mitt mentala vakuum och stod nu stirrandes in i en touchscreenskärm som bekräftade vad som skett. Till min lunch var en caesarsallad nu beställd. Den klämdes förvisso med mycket dressing, kyckling och vitt bröd, men det kan inte förändra det faktum att jag nu fick mig en tankeställare. Skulle jag en dag bli en av dessa missnöjda människor som på grund av brist på motion i sin vardag inte längre kunde äta vad de ville? Nej, en side-order på en skål pommes och majonnäsdip stillade mitt samvete lika snabbt som fritösfettet spred energi i min fortfarande småhungriga manskropp.