Snillrik Svagsinthet, Fyndig Fånighet, Genialisk Idioti
Vid middagstid idag blev jag åter påmind om den fråga som börjat gro inom mig redan midsommaraftonen 2007.
Mina spanska vänner hade tvingat med mig in på Bonds grannklubb the Loop som hade Scandinavian Midsummer Party och jag hade trots tappra försök att undvika dessa patriotpartyn nu hamnat på mellanvåningen som kvällen till ära spelade skandinavisk (dvs svensk - vad skulle de andra komma med? Aqua? Lordi? Olsen Brothers?) musik. Folk släppte loss till tonerna av Gyllene Tiders "Sommartider", men när Per Gessle för sista gången förkunnat det faktum att det nu var sommar, så överraskades jag av DJ:n som nu spelade en annan, kanske inte ännu lika klassikerstämplad, halländsk popdänga - Eparaggaren Basshunter med sin "Vi sitter i ventrilo och lirar dota"(för det första: jag må vara uppväxt i IT-generationen men vad fan betyder det?). Spanjorerna diggade givetvis med och jag ansåg därför det inte nödvändigt att ursäkta mig med att låten kanske inte var det bästa mitt hemland åstadkommit i musikväg, utan kanske snarare det sämsta.
Noterbart är att den enda killen i beundrarskaran är väldigt lik undetecknad. Någon annan har alltså begåvats med detta vackra yttre och det var alltså isåfall denna lycklige och inte jag som stod och svettades på rallartorget vid femtiden den 25:e Juli 2006 i samband med Basshunters oförglömliga framträde på Stora Scenen under Kristianstadsdagarna. Bara så du vet.
Idag, ett drygt halvår senare, så överraskades jag och stannade för några sekunder upp i mitt, för tillfället framgångsrika, muskelbygge när radion som alltid backar upp min träning med sköna låtar, plötsligt spelar något jag tidigare bara hört talas om men inte riktigt trott på.
Den engelska versionen av Basshunters första hit "Boten Anna" (minns du också hur de största datanördarna här fick en stund i rampljuset när de elegant kunde tillrättavisa oss vanliga människor och förklara att det var en bot och alltså ingen båt som den halländska snyggingen sjöng om) hade nu även nått ett gym i östra London och frågan blossade åter upp som en krockkudde mittför min vindruta.
Varför tillåts man inte beundra Basshunter?
Han ser ut som en riktig tönt, gör låtar med samma djup som vattensamlingarna på Londons gator efter en dags duggregn och går nog att likna vid Lindängens svar på Gonza - Lilleman - som väl kanske inte levererat några monsterhits på senare dar, men faktum kvarstår: killen har gjort en större succé än de flesta av oss någonsin kommer att göra. När tonerna Basshunter komponerat trängde igenom väggarna från min brors rum kunde jag inte neka till att jag kände lusten att döda honom, om jag med honom menar brorsan. Det var ju i slutändan brorsans -och inte ett trampbåtsgeek från Halmstads fel att jag var tvungen att höra på låtar om att sitta vid datorn.
Basshunter är en vanlig kille som blev känd och gjorde bejublade framträdanden på ställen som Jägers, Björket och Tingvalla där han kunde peka på vilken förvirrad femtonåring i publiken som helst, som gärna följt med honom hem och spelat CS. Basshunter är något mer än en dokusåpakändis och har trots allt nu hörts två gånger i olika sammanhang under min vistelse här i London. Så varför förakta de som "blivit kända för ingenting" och skylla på "tur"(allt är tur), när vi istället borde hylla dem eftersom de lyckas bli kända för ingenting. Basshunters musik, förutom den instrumentala slingan i "Boten Anna" som faktiskt har lite tryck i sig i ca 20 sekunder, är som naglar mot en griffeltavla i mitt öra, men när jag ser vart dessa låtar tagit en vanlig kille hade jag gärna skrivit dem själv och därför beundrar jag honom.
