Storstadens Svårdefinierade Storhet
Du, som själv inte bor i London, kanske antar att det är en smutsig, dyr och överbefolkad stad under en konstant grå himmel. Du har kanske varit här och faktiskt fått dessa världsomspännande fördomar bekräftade, för det stämmer till en mycket stor del. Du kanske, precis som jag, länge ställt dig frågan hur det kan komma sig att London blivit den populära metropol för alla sorters människor som mångmiljonstaden idag är.
Jag har besökt de finaste klubbarna. Jag har sett världsstjärnor shoppa, äta och festa. Jag har hängt på flummiga tillhåll i Camden och kring Brick Lane. Jag har beundrat stadens kulturarv och det har säkert du med. Men har du fångat en söndagsförmiddag och sett solen skina över Hyde Park? Har du känt lukten av gräset, hört storstadsmyllret i fjärran och beundrat det enorma skådespel som växer fram av tusentals motionärer, turister och de retoriska genierna i Speaker's Corner? Jag väntade på Emma och såg det ypperliga tillfället att ta en promenad bort från trängseln kring lågprisklädesjätten Primark. När jag kom upp ur tunneln på andra sidan var det som om svaret jag letat efter sedan jag sett min första dubbeldäckare uppenbarade sig mitt framför mig.
Kompisgäng spelade fotboll på blodigt allvar i den stora parken. Äldre turistpar, familjer och londonbor tog en promenad eller motionsrunda i parken medan morgonsolljuset blänkte i deras svettdroppar och, kanske mest fascinerande, en enorm folkmassa som samlats kring de många talare som från medhavda podier försökte nå ut med sitt budskap och fånga de förbipasserandes intresse.
Jag lyssnade till en äldre dam som i brist på åhörarintresse tillslut började häckla ett äldre promenerande par i sitt argumenterande om könsrollerna, en svart man som med en enorm energi och karisma talade om afrikanska traditioner samtidigt som han även ibland slirade in på t ex sina negativa åsikter om homosexualitet medan två andra svarta män på första raden konstant argumenterade emot i en debatt om afrikanska kulturer som i mina och många andras ögon tedde sig som en utomordentlig söndagsunderhållning.
Vad mannen jag spenderade en timme framför, i en klunga som bara växte medan jag tillslut stod längst fram i (vilket innebar några testpersonsmoment), pratade om skulle ta kanske inte en timme, men i alla fall en kvart, att förklara för dig. Det handlade om att han genom att höja vår självmedvetenhet ville höja sin egen självmedvetenhet och det som började med några oskyldiga gruppövningar mynnade ut i en hel del djupa resonemang som jag gärna berättar mer om över tre Staropramen.
I Hyde Park denna soliga dag detta nya år blev vi alla lite rikare på visdom, fysiskt välbefinnande och hopp om framtiden.
Emma kom, jag återvände till storstadsmyllret och kom snart på mig med att åter inombords svära åt långsamma pensionärer på gatan, turister som stod till vänster i rulltrapporna samt bussarna som får de långsamma pensionärerna att framstå som Ferraris. Frågan varför hade alla dessa människor bestämt sig för att tvunget tillbringa denna dag i samma stad, samma stad som jag, etsade sig åter fast i mitt sinne, men nu visste jag äntligen svaret.
Londons storhet ligger inte i champagneskummande klubbar, historiska platser eller världskända shoppingstråk. Har du sett Hyde Park en söndagsmorgon så vet du varför.
