Relativt Relevanta Reflektioner

Båstad bjöd till fest. Porschar, Humrar och andra stekarfordon gled långsamt genom det lilla moderatsamhället som vid denna tid varje år byter morgonrock mot eftermiddagsdisco. Även om de människor som veckan till ära intog trottoarer, restauranger och klubbar var på ytan identiska så fanns det under skalet av hårvax, ralph laurenskjortor och cardigans två olika grupper; rika idioter som utan problem spenderar multum samt idioter som försöker likna idioter som utan problem spenderar multum. Den första gruppen bor i familjens sommarhus medan den andra bor i bilar, tält eller stugor belägna inom några mils radie och eftersom man på klubbarna lätt, genom att se vem som dricker öl och vem som beställer in champagne, kan skilja dessa två grupper åt är det först inne i centrum, där trottoaren förvandlas till en lång catwalk, som de blir en.

  Jag och Niels gled in i vår BMW men där tog liknelserna med dessa två grupper slut. Vi var inga brats och hade heller inget större intresse av att bli det, även om sporten vid ett möte med en ny grupp av människor är att försöka smälta in så bra som möjligt. Några av de roller jag gestaltat i livets rollspel är hårdrockare, gay, hip-hopare, bricklanepopare och brasse - beroende på vilken miljö jag befunnit mig i. Första kvällen hade vi något till och med många rikemansungar saknade - något som fick oss att glida in på klubben Madison före hundratals köande. Det var inte mina rutiga secondhandbyxor (som i och för sig gjorde succé) utan de sju söta tjejer jag och Niels anlände med som gav oss fri passage.

  Umgänge med skandinavienweekendfirarna Bondschefen Dustin och hans sex engelska vänner som jag på torsdagen slagit runt med i Köpenhamn samt många andra bekantskaper från landets alla hörn (jag träffade nästan fler vänner som jag lärt känna i London än från Skåne på grund av den höga procenten stockholmare) gjorde Båstadhelgen till en toppenhelg även om mina föräldrar kör Mazda och inte känner kungen.

  På lördagskvällen fick vi tack vare kontakter en inbjudan till kristallrummet på Pepes Bodegas ovanvåning där buffé, champagne och mingel med rika människor väntade innan vi kunde gå ner till klubben under oss utan att behöva ens titta åt kön där engelsmännen spenderade timmar, men helgens höjdpunkt skulle ha inträffat i Båstad centrum lite tidigare på dagen.

Solen hade just tittat fram efter en rejäl hagel(!)skur. Jag var på väg tillbaka till vännerna efter att ha blivit bjuden på middag hemma hos Jonas och Evelina. Skön Hip-Hop genomsurrade mitt nöjda sinne. Spatserandes i ett par korta shorts, vita skor, en vit A&F-piké, min A&F-keps och bruna solglasögon från H&M med den vita väskan över nacken - en outfit jag sammanlagt fått betala under 50 pund för - fick jag syn på ett gäng Båstadkids i 15-årsåldern som lite längre fram på gatan satt och hängde. En av tjejerna i gänget tittade på mig och sa:

"kolla, här kommer en riiktig stekare".

  Jag blev genast, om möjligt, ännu nöjdare. De trodde givetvis inte att jag hört vad som sagts. Jag gick genom en tystnad klunga, sade hej och gick vidare medan jag skruvade upp volymen på den sköna rapmusiken. Detta hindrade mig dock inte från att höra henne fortsätta med "men han var ju snygg ändå".

Jag skulle givetvis ha stannat, förklarat att hon blivit blåst av en bilboende vagabond och bett henne säga det en gång till medan jag filmade med min mobil så att jag kunde visa det för kvinnor, klubbinsläppare och kompisar, men jag blev så nöjd av kommentaren att det kändes fruktansvärt rätt att lycklig "steka" vidare och lämna dessa vilsna bratungar kvar i tron att jag var tätare än libresse.

Att endast ett självbelåtet leende kan göra en man i mina kläder till en av dem är ett hån mot alla som spenderar tiotusentals på att se rätt ut.

Båstad           0

Petter             15