Relativt Relevanta Reflektioner

Det tog en promenad i flipflops, shorts och ett linne, hem till Emmas lägenhet på Brick Lane, innan jag förstod varför folk gick klädda som om det vore höst. Det var höst. Jag var tillbaka i mitt älskade London - grått till det yttre men ack så färgsprakande om du vågar ta dig innanför fasaderna. Emma och jag tog en lång promenad in till centrala London och jag fick tre gånger stanna och snacka lite med vänner vi stötte på i folkmyllret denna vackra tisdagskväll. Efter en gratis helkväll på Bonds kröntes min hemkomst av chips, dip och vin i Emmas lägenhet där jag ordentligt berusad ändå kunde konstatera att London trots brist på billig mat, sol och hav, har fått en stor plats i mitt hjärta.

De två följande dagarna, som även de slutade med gratisfyllor och mat, talade inte heller emot detta faktum som slutligen skulle få mig att boka om min biljett och stanna en vecka till här.

Rekordvärmen i Sverige gör sig påmint var gång en landsman öppnar sin maraboutörstande mun, men i London är jag konstant varm inombords. Mitt bankkonto har under dessa veckor sinat som en pint öl i min hand. Min färg har sakta börjat trilla av som på de slitna Londonhus man kanske skulle ha målat om redan strax efter landets VM-triumf 1966. Min mage har återfått sina runda former som en skumgummiboll man suttit på ett tag och jag känner att cirkeln håller på att slutas.
Men London är oförutsägbart, ständigt levande och underbart på ett sätt du, som inte gått genom Brick Lane en solig söndagsförmiddag, aldrig kommer att förstå.