Brasilien - i Brist pá Bollar(!)
Det spelas fotboll överallt. Det pratas fotboll. Jag andas fotboll. I Morro blev jag snabbt killen-som-spelar-fotboll (pretty fly for a white guy) och folk jag stötte på frågade alltid när vi skulle lira boll. Jag, som alltid antagit att mitt (ständiga följeslagande) rykte som fotbollskille grundades i mina shower på stranden, fann efter ett tag att det kanske berodde på något mycket enklare; nämligen det faktum att jag ägde en fotboll. Brassarna är det bollkåtaste folk jag stött på, men ingen här har en egen fotboll och jag förstår inte hur sportens hemland kan låta mängden av praktik bero på hur många gringos som köper fotbollar man kan låna. En kille frågade mina franska vänner om de ville vara med och spela fotboll. De var gärna med men när lagen var uppgjorda, målen var utsatta och det var dags för avspark visade det sig att ingen hade någon boll och att de blivit tillfrågade just för att de förväntades gå och köpa en.
En dag på Morro kom en inhemsk kille förbannad fram till mig och frågade varför jag hade en fotboll och inte spelade med den. Jag trodde han skojade och frågade vad det spelade honom för roll innan jag gav honom tipset att själv köpa en boll, men han var gravallvarlig och sade något argt innan han vände om och gick iväg lika snabbt. Som innehavare av en fotboll här har du alltid vänner, men också ett ansvar som "fotbollsbibliotek". Kvinnor, män, arbetande restaurangpersonal, horor, försäljare, uteliggare, barn, poliser, gubbar och präster - Alla vill Alltid låna bollen.
