en Gringo pá Genuin Gatufest
Att brassarna visste hur man arrangerar gatufester var givetvis en lika stor överraskning för mig som att de kan 
spela fotboll. Det där kontinentala och äventyrslystna med att "kunna släppa loss" är ju något många av oss nordeuropéer anser det sådär kontinentalt och äventyrslystet att beundra och avundas vilket också ger sig uttryck i de alla sorters "gatufestsammanhang", som, likt alla pizzerior som försöker ge ett intryck av den där äkta italienska touchen, alltid marknadsför sig med associationer till Brasilien. Det kvittar dock hur många ord som "Samba", "Karneval" och "Street Party" de använder sig av på affischerna med lättklädda karnevalsdamer i fjädrerskrudar - alla kommer ändå att gå hem när klockan är tio, det är svinkallt och fyrans nyheter tar vid.
Mina vänner i Fortaleza skulle ta mig 
med på en konsert med Psirico, artisten som gjort hitlåten "Toda Boa", men efter en timme på gatorna utanför arenan förstod jag att det inte var meningen att vi skulle in på själva konsertområdet. Det spelade inte mig någon roll eftersom det omöjligt kunde vara fler folk därinne än de tusentals som dansade på gatorna och "Toda Boa" spelades givetvis ändå flitigt i de stereos som bilar med uppfällda bakluckor bidrog till festligheterna med. Ja, är det gatufest är det uppfällda bakluckor som gäller. Ifrån hundratals bilars uppfällda bakluckor strömmar olika sorters forro (en av de brasilianska musikstilarna vars texter aldrig hade låtits föras in i Sverige ens med den för alkohol stensäkra insmuggelsvägen med tåget över 
Öresundsbron), med en decibelnivå som hemma till och med fått grannbyarna att klaga, och ifrån andra bakluckor säljs det mat, dryck eller annat.
Jag var som vanligt den enda icke-brassen på plats och hade trots att jag inte dansar, trots att jag inte älskar forro, trots att jag inte vågar irra iväg för långt ifrån den egna gruppen på egen hand, inga problem att insupa den atmosfär som för evigt kommer att påminna mig om vad en gatufest egentligen är när familjer med skrikande barn på Höörs Marknad, Fjortisar på Malmöfestivalen eller en oändlig dödsträngsel i Notting Hill Carneval försöker hävda något annat.
