Relativt Relevanta Reflektioner

Yassines farsa bodde i Malmö och hämtade honom på förskolan Sunnanäng i Höör endast någon gång i veckan. Jag visste redan då att det var fult att glo men det var ändå något spännande när Yasses farsa dök upp och då fick vi ungar tänja lite på våra fyraåriga moralkunskaper. Den stora mannen var helt svart och log ofta så att de kritvita (tandläkar-) tänderna sken upp hela rummet. Han var den första neger jag stötte på i min vardag.

Igår hade min kompis Emerson hämtat upp mig och Concecão i sin bil. Vi hade kört en bra bit utanför staden där det skulle hållas en födelsedagsfest som, när jag gratulerat feständamålet på födelsedagen, visade sig vara en förlovningsfest vilket helt klart smällde högre. Jag var en Wedding-Crasher i Brasilien och efter att vi slagit oss ner i kapellet hade strömmen av mattallrikar, Caipirinha och vackra kvinnor aldrig avtagit. Festen, som börjat redan vid middagstid blev en höjdare med ett liveband (som, som du ser på bilden, åter tar upp frågan: blir man lite nördigare av att vara basist eller är det de lite nördigare som blir basister?) som, när det var dags för det blivande brudparet att dansa, efter publikens påtryckningar, spelade "Danca de Creu" varpå de förälskade nu tvingades utföra denna sexuella dans inför släkt och vänner.
Men vem var den blonde killen där borta? De som inte gick fram för att ta på mig och ta reda på det, tittade länge och väl. Inget ovälkomnande eller surt, bara intresserat. Jag satt med de otaliga ris-och-bön-köttgrytetallrikarna och några barn som sprang förbi stannade och lät sina bruna ögon granska mig från topp till tå innan de stimmade vidare för att fortsätta leken. På en förlovningsfest i Fortalezas utkanter var det jag som var Yasses farsa.