Relativt Relevanta Reflektioner

Potatis till höger, potatis till vänster, potatis bakom och potatis framför.
Jag, som ännu inte ätit, ställdes nu inför en frestelse likt på stranden i Sunes Sommar när pappa Rudolf i sitt kaffesug tycker sig se alla strandens besökare med termosar och koppar i händerna. Kanske hade hans son Håkan rusat ut och satt i sig blandningen av sina två favoritmatingredienser - sand och potatis - men jag satt bekvämt längst bak i bussen och kände inget behov av att sträcka på mig just då. Alla andra passagerarna rusade fram till förarsätet för att en efter en påpeka chaufförens misstag, något alla som vet att man inte skördar potatis med en långfärdsbuss lätt kunde räkna ut själva.

  Jag var på väg mot Salvador igen, men denna gång skulle bli den kortaste visit av de nu sammanlagt fyra. Mina vänner hade hört av sig och sagt att det var en man med många kontakter i fotbollens Salvador som ville träffa mig. I proffsfotbollspaketet ingick en lägenhet och det lät som något jag gärna tog en tjugotimmarsomväg till Recife för att lyssna på. Eftersom bussresan var så skakig hade jag inte ens märkt att vi plötsligt befann oss i grödorna tio meter utanför vägen - det var snarare jämnare i åkern än på asfalten.

  Eftersom folk grimaserar varje gång de får veta att jag ämnar spendera tjugo timmar på en buss tvingas jag förklara det om och om igen. Jag älskar att åka buss. En bussresa är den enda tiden på semestern jag kan tillåta mig att sitta och glo utan krav på att hitta på en massa. Att bussen avgår en tid och anländer en tid är orubbliga fakta. Det enda jag kan göra är mitt bästa för att få tjugo trevliga timmar av läsning, portugisiskastuderande, musiklyssnande, filmkollande, konverserande, skrivande, filosoferande, spelande och ätande. Det gör jag gärna. En dröm kan jag sitta där, längst bak i den skumpande bussen, i månader för.